Medan sonen jollrar för fullt

När det gäller julkortens vara eller icke vara vinner min konservativa sida över min önskan att värna om miljön. Jag har i flera dagars tid längtansfullt tittat ner i brevlådan och hoppats på att finna en liten bunt med julkort men blivit besviken. Nu äntligen börjar det hända grejer! Det SKA komma julkort i juletider. Julsms är inte på långa vägar lika roliga. Det här är på intet sätt någon kritik mot någon. Själv skickar jag bara julkort vissa år... och vore det gratis skulle jag skicka till bra många fler än vad jag de åren gör... men egentligen skulle jag önska att gemene man skrev julkort för glatta livet - precis som jag har en föreställning om att man gjorde förr.

Bara så ni vet.

One of those days

Klockan är tre och jag känner det som att jag inte har hunnit något alls idag. Min lille vackre pojke har haft svårt att sova och hela dagen har handlat om att söva alternativt amma.
----------------------------------

Och vips så är klockan fem och jag är i ungefär samma läge som klockan tre. Har hunnit några småsaker - bara för att Albin kom hem. Nu lagar han mat och jag ska fixa vidare med det jag tänkt hela dagen att jag ska.

Tjingeling

Killen i centrum

Det var jag som fyllde år men ni ser ju vem som stal showen.

 Hur social som helst! Åtminstone såhär på hemmaplan.

 Riktigt nyfiken på den där kompisen i samma storlek dessutom.

Nåja, jag blev 30 men Joel är ju faktiskt hela 3 månader... Det kanske slår högre?

Lilla familjen

Behöver jag säga att vi älskar honom?

Ingen 30-årskris

Faktiskt inte på något sätt.

Fast. Jag längtar efter att klippa mig, fixa lite slingor i håret och få shoppa lite nya kläder. Men det har nog mer med den långa tiden som gått då jag inte riktigt tänkt på mig själv att göra.

Jag har firat i helgen. Full rulle hela dagen igår och ganska lugnt idag när egentligen självaste födelsedagen var. Jag har alltid älskat att fylla år men det är något som är annorlunda den här gången... Inte lika roligt att sitta i centrum och öppna presenter. Inte lika barnsligt förtjust. Jag kanske har blivit stor nu... Näe, verkligen? Usch så tråkigt i så fall.

He loves u yeah yeah yeah

I lördags var vi på barndop. Det var jättefint och allra finast var det när en solist sjöng Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Jag har hört den sången på bröllop och den är verkligen fin även i sådana sammanhang, men jag tycker inte riktigt att texten har gått att applicera fullt ut på ett kärleksförhållande människor emellan. Nu på dopet kom den däremot till sin fulla rätt. Lyssna på den och tänk att Gud och människan sjunger till varandra enligt vad jag skrivit här nedanför, som en dialog, så kanske du förstår hur jag menar.

   
Gud: Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Människan: Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
(Gud/Människan:) Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

Gud: För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.

Lillprinsen Joel har börjat skratta när han hör musik och det gjorde han även stundvis under dopet. Mest såg han dock ut så här:

 

liten och trygg

Lugn musik i bakgrunden. Madrasser i ring att sitta på och för barnen att ligga på. En värmande brasa och tända ljus. Liten grupp av mammor och barn. Tiden stannar upp och vi får bara vara nära.

Idag har Joel och jag varit på babymassage. Hur mysigt som helst.

Efteråt trängde vi ihop oss i soffan allihop och medan vi drack kaffe och åt bulle blev jag lite smått avis på de små som så tryggt låg och somnade i våra famnar... i värmen.. avslappnade efter beröringen. Tänk så skönt liv! Bli buren, pussad på, nerbäddad i vagn, bemött av leenden av alla man möter och (förhoppningsvis) omhändertagen till max. Som snart 30 år gammal känns det livet rätt så avlägset... Men jag har alltid känt att jag får bli så liten igen när det kommer till relationen med Gud. I hans famn kan jag få krypa upp, vara liten, släppa allt och bara få gråta/vila/fråga eller vad jag nu har behov av... Ta emot kärlek. Låta mig bli älskad. 

Jag tänker det nog som en aktiv handling - att ta emot kärlek från Gud. Han kan älska mig hur mycket som helst utan att jag känner av det om jag inte också tar emot. Eller? Har inte tänkt den tanken så många varv så jag kanske tänker annorlunda efter att ha gjort det, men till viss del tror jag nog att man kan ta mer eller mindre vara på att vara älskad... 

Hos Gud har jag möjlighet att vara liten igen och känna mig som ett litet barn. När jag inte orkar kan jag slänga/lägga allting i hans händer och själv släppa taget, på så sätt slappna av. Sen när jag har kraft och ork igen får jag lita på hans sällskap, råd och vägledning. Jag blir aldrig ensam och stående på egen fot. Lite som jag känner med mina egna föräldrar; Jag kan alltid höra av mig med vilka frågor som helst, rådgöra med dem i beslut, men skillnaden är dels att de inte alltid kan vara mig lika nära som Gud och dels att de inte alltid kommer att finnas kvar. En dag kommer jag att stå utan dem, vare sig jag vill eller inte. Gud kommer alltid att finnas kvar. För mig är det en enorm grundtrygghet.

Vad är kärlek?

 Jo. Det som blir större och större ju mer man slösar av det!

 Det är idag två år och en månad sedan jag hade en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

 Vid dessa färgsprakande stenar i närheten av mina svärföräldrars hem togs flera av bröllopskorten...

 och när vi firade vår tvååriga bröllopsdag kom svärmor med den briljanta idén att än en gång posera vid dem.

 Sagt och gjort, och denna gång med vår son!!

Bara en sak i mitt liv nu :)

Jag älskar dina små, korta andetag.

Jag älskar din förnäma min och lilla mun,

det fullkomligt avslappnade ansiktet när bekymmersrynkan i pannan inte får vara med, 

och ditt underbara leende som är bland det vackraste jag någonsin sett. 

Jag älskar dina underbart små och smala fötter. Så lena så jag skulle kunna smeka dem i en evighet. Liksom varje tå och varje finger.

Jag älskar det snabbt skiftande minspelet i ditt ansikte när du sover och att känna din kropp tätt mot min.

Älskade lilla pyre,

tänk att du kom till sist.

Vår Joel.

Vår älskade lille Joel.

Att få längta

Igår var jag för första gången ifrån Joel i drygt två timmar. Så länge har i aldrig varit på olika ställen tidigare. I så fall att han suttit i andras famn, men ändå att vi varit i samma rum. När han kom hem efter att ha varit borta de där dryga två timmarna blev jag sååå glad att se honom igen och kände hur jag hade saknat honom. Alla känslor blev liksom starkare! You don´t know what you´ve got ´til it´s gone, som det heter. Kanske ligger det något i det. Fast. Visst vet jag vad jag har, jag tycker han är hur underbar som helst, men jag får ju aldrig chans att glädja mig över att återse honom om jag ser honom hela tiden. Man behöver också få längta.

Han håller förresten på att bli så stor. Fast det ser ni inte på det här kortet för det är två veckor gammalt.

Smidig som få

Klarvaken när jag egentligen hade hoppats på att du ville sova.

Lämpligt nog blir du sugen på att amma.

Det får ta god tid och jag sitter kvar länge sedan du somnat - rädd att röra mig innan du fallit i djupsömn.

Börjar försiktigt att lyfta ner mina ben från bordet de vilat mot. En hård smäll får dig att rycka till: min fot drog ner nappen i golvet. Du sover vidare och jag andas ut, men väljer att sitta kvar en stund till.

Momentet att-resa-sig-ur-soffan är alltid en utmaning med dig sovande i famnen.

Jag hasar försiktigt fram med baken och tar sedan sats och kommer upp på benen. Du låter lite men tycks inte vakna. Jag håller dig hårt så du ska känna att omfamningen är kvar.

Ljudlöst lyckas jag öppna sovrumsdörren men du gnyr ändå och jag upptäcker att mitt hår hänger ner i ditt ansikte. Medan jag fokuserar på mitt hår slår jag i dörrposten då jag försöker smyga in och när jag lägger ner dig i vaggan lyckas jag dunka in i den med knät. Dina ögon öppnas.

Filten tätt omkring, en lugnande hand omkring din rygg, din hand om min tumme och min underarm gungandes vaggan.

Sakta, sakta sluter du ögonen på nytt.

Halvt på huk och därav med darrande ben sitter jag kvar någon minut innan jag tassar ut.

Skriver dessa rader andäktigt lyssnande efter ljud jag hoppas uteblir. 

Det verkar som att jag lyckades denna gång.

Godnatt!

Vår lille favorit

 

På måndag fyller han 4 veckor och vi märker hur han växer och utvecklas. Nu fäster han blicken och ligger långa stunder viftandes, sparkandes och "pratandes". Mormor kom i måndagskväll och han mötte hennes glädje över att se honom med att titta henne rakt i ögonen och fyra av världens leende! Det allra första som så tydligt varit riktat till någon, och inte bara ett leende som vilken grimas som helst.

 

 Albin och jag har försökt bearbeta detta att allt händer så fort... Och det är ju faktiskt jätteroligt att han interagerar mer och mer med oss så vi försöker att inte sörja att han inte är lika liten som från början längre.

Jag trodde att jag förstod vad det innebar att få barn. Men nu när jag själv har upplevt det så märker jag att jag inte alls hade förstått. Det är mycket större än vad jag någonsin hade levt mig in i. Detta, mina vänner, är min SON! Kan ni förstå det?? Knappt jag..

Om tiden flög förbi förut så är det nog inget mot för vad den gör nu..!

Joel säger...

Hejhej!

Livet i september

...andra dagen plötsligt ha en liten liten kille på magen..
 STORT.


Joel
född 5 sept.

Ena dagen gå omkring med en ganska så stor mage och känna in pyrets rörelser och utsträckningar...

För det första att ta in att det är en liten kille - och inte en tjej. (!) Sedan att ta in att denna lilla underbara varelse är vår.
Jag är mamma!! Det är den här lillen som hela tiden rört sig i min mage!
Det tar flera dagar att ta in.

Första veckans i särklass mest sagda mening av mig och Albin var:
Han är så fiiin!! samtidigt som vi gång på gång försökte greppa detta stora att han är här nu:
Vår son, den finaste gåvan av alla!

 Farföräldrar, morföräldrar,

morbröder och farbröder...
för att inte tala om "tanter" och "farbröder" i allmänhet som vill vara en del av ditt liv Joel.

    Många famnar har du omkring dig.Du är älskad!!

 Fortfarande så liten men ändå större för var dag.
Han har redan kämpat sig igenom sin första lilla förkylning, hur tappert som helst!
Knappt ett gny.

 Det är så konstigt hur något så nytt som det är för oss att vara föräldrar redan kan kännas invant... För varje dag känner vi hur vi kommer mer in i det, lär oss nya saker, lär känna Joel och livet med honom ytterligare. Så sjukt spännande resa!

Oroligt mammahjärta

I morse vaknade jag av att jag låg och snyftade. I drömmen hade jag närapå förlorat min fine. Inte på så vis att han lämnat mig av egen vilja utan att han närapå dött i en olycka (väldigt annorlunda sådan också...såklart, när det handlar om drömmar). Känslan var så stark när jag vaknade att jag direkt bad till Gud att han aldrig aldrig skulle tillåta att Albin tas ifrån mig.

"Jag har aldrig fått så många förmaningar av Helena än sedan hon blev gravid" sa Emil när jag berättade för dem om drömmen och de direkt kopplade det till att jag är gravid. Och då inser jag att det är samma för Albin; jag har börjat skicka förmaningar med honom när han ska iväg någonstans; "Kör försiktigt!". Vet inte om jag någonsin sa det till honom förut, även fast jag såklart även då hoppades att allt skulle gå bra. Albin instämde i min insikt och sa att jag nyligen t.o.m. sagt att han skulle cykla försiktigt.

Ojojoj, när det oroliga mammahjärtat en gång har väckts till liv tror jag inte det somnar om någonsin. Det rymmer alltför mycket ömtålig kärlek när det kommit ett barn med i bilden. På ett sätt har jag ju vetat att ett barn innebär ständig oro, men jag var inte riktigt beredd på att det skulle yttra sig på det här viset - med ständig oro även för min fine...

Liv i luckan

Nu ni, nu händer det grejer här på bloggen. Tätare uppdateringar alltså, och kanske tycker du som jag att det är värt en liten applåd.

Passar på att småskriva lite medan jag väntar på att havregrynsgröten ska koka upp...vilket den redan har gjort märker jag. Be right back! ....sådär. Jag vet inte om det har med graviditeten att göra eller om det hade varit så i vilket fall men jag har så svårt att veta vad jag är sugen på - i matväg. Sägs det inte att det är tvärtom under graviditet?? Däremot känner jag ofta att jag INTE är sugen på olika grejer. Inte sammankopplat med illamående, bara att det inte känns så roligt att äta. Idag väntade en matlåda på mig med lax och potatis. Mat som igår smakade väldigt bra men som idag lockade föga.. Funderade på alternativ och havregrynsgröt och äggmacka blev det som tog överhanden. Längtar nog faktiskt lite efter kaviar nu när jag känner efter...

Fick precis tips om en ståuppare som jag gärna delar med mig av. Tim Hawkins. Faktiskt riktigt rolig! Jag säger som FruFlatebö: Lägg särskilt märke till solot i följande klipp:

verkligt

Men så sjuuuukt!!!!!!!!!!!!!! Nu har våra vänner fått en liten son!! :D Vi som har varit gravida tillsammans och att de nu har en verklig liten bebis blir så fantastiskt stort!! Det betyder ju att vårt lilla pyre också kan kika ut vilken dag som helst! Det har vi ju vetat, men nu blev det plötsligt så oerhört konkret. Puh, om hon klarat det så kommer i alla fall jag också klara det. Vill så gärna pumpa henne NU på alla känslor, tankar, upplevelser, men får lov att hejda mig ett tag tror jag bestämt.

Nu fick jag plötsligt ny energi att ta tag även i det sista packandet - vem vet hur länge jag kan gå runt i godan ro och pyssla på. Vi har förresten fått nycklarna till lägenheten idag! Den var inte alls i lika fräscht skick som vi minns det, men det får vi ta tag i allt eftersom. Nu är den i alla fall vår och vi kan börja flytta in!

Oj vilka känslostormar...

tAcKSaM

Tänk att våra vägar korsades.
Tänk att vi har valt varandra.
För det har vi. Inte bara till att dela livet tillsammans utan också till att dela föräldraskapet.
Det är stort.

Vet ni,
Min fine kommer vara en helt underbar pappa.
Precis som han är en helt underbar make.
(Kortet är från ett av sommarens 5 bröllop och klänningen jag har på mig fick vara med på 4 av dem. T.o.m. det sista fastän att den vid det laget satt rätt så tight...!)

Nytt liv på flera vis

Hemma hos oss förbereder vi oss inte bara för Pyrets ankomst utan också för flytt. Rådet är såklart att INTE flytta när du är i 8onde månaden, men vad göra? Lägenheten är full av kartonger och börjar bli alltmer tom på prylar. I tisdags kom jag riktigt i gasen och packade och stod i merparten av dagens timmar. På grund av mängden sammandragningar jag därmed startade igång blev igår en bra mycket lugnare dag. Vill helst inte ställa till det så jag föder för tidigt. Idag ska jag ta några små tag. Sådär lagom bara.

Kram!

Löften att göra anspråk på

Jag tror jag har skrivit om det förut men kommer gång på gång tillbaka till det:

Sök först Guds rike och hans rättfärdighet så ska du få allt det andra också.

Jag tror det här är en av de största sanningar vi kan inse. FÖRST Gud. Sen allt annat. Vi lurar oss om vi tror att det blir en omväg att gå via Gud.

Häromdagen läste jag:
"Vet du att det finns 32 500 löften i Bibeln? /.../ Du ska ta emot dessa löften på den här sidan himlen. Det är här du behöver uppleva förståelse - det behöver du inte i himlen. Det är här du ska uppleva helbrägdagörelse, för i himlen behöver du inte det. Det är här du ska få del av välsignelser, för hela himlen är full av välsignelser, så det behöver du inte be om där. Alla Guds löften är till för dig här i tiden - just nu! Gud väntar att du ska komma och göra anspråk på dem. Du har tro nog att bli frälst, att bli helad, att bli döpt i den helige Ande. Du har tro nog att uppleva under. Utveckla den tro du har genom de här fyra stegen: 1. Ha en klar målsättning! 2. Måla din önskan klart och tydligt på ditt hjärtas pannå, och lev i den bilden! 3. Bed tills du får förvissning i ditt inre. 4. Bekänn det du fått förvissning om, tala om det som om du redan ägde det." Ur Skapande tro av Yonggi Cho, s.118-119

Vi har inget att förlora på att ta Gud på allvar. Absolut ingenting. Men en hel massa att vinna!

Sök först Gud rike och hans rättfärdighet så ska du få allt det andra också.

Söker du och jag Gud först kommer vi också att få allt det andra - dessutom blir det så mycket bättre när han som vet bäst och har all makt får vara med. Istället för att kämpa i egen kraft får vi lägga saken i Guds händer och låta honom komma med den kraft som behövs. Låta honom vara kraften. Lägg allt du gör i Herrens hand, han kommer att handla står det också någonstans i Bibeln.
"Men du vet inte hur just jag har det" - kanske du tänker. Nä, så kan det vara. I vilket fall bryr sig Gud om dig och ditt liv precis lika mycket som han bryr sig om mig. Så ta hans ord på allvar.

Om 1 månad...

...kanske sitter jag då med pyret i min famn...

still kicking!

Underbar sommar och underbart pyre som växer i magen. Det börjar bli trångt därinne nu, dess minsta rörelse märks. Underbart och mysigt! Och alldeles underbart att få vara ledig och njuta så mycket jag bara kan av denna tid. För tillfället upplever jag det som att jag har oceaner av tid. Varje sak jag tar mig för får ta precis den tid den tar - eller som jag vill ge den, och det känns en smula ovant i mitt liv. (Bilderna ovan är tagna för 5 veckor sedan när jag var på semester med mamma och pappa. Nu för tiden kan jag inte ha de där byxorna...)

Överhuvudtaget är det en dubbel känsla; Samtidigt som jag vant mig vid att vara gravid så händer det om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan att jag blir härligt påmind om att det faktiskt är en levande människa inom mig... en egen liten person som växer och utvecklas, hör, känner och ser... Så fullständigt svårt att förstå!! Tur att du rör på dig Pyret och påminner mig om din existens för jag är tydligen väldigt trögfattad!

Välsignade lilla pyre

Du såg mig innan jag blev till
Du vävde mig i moderlivet
Du kände mig alltigenom
när jag formades i det fördolda.
/Innan jag blev till, av Erik Tilling

På midsommar

...ska man äta gott,

hänga med goda vänner,



och dessutom bara ta det lugnt
- och försöka förstå att sommaren äntligen är här.
Precis det har min fine och jag gjort. Hela dagen igår och hela dagen idag.

Med gott mod

På föräldragruppen pratades det om att man kan bära på väldigt olika känslor inför förlossningen. Ofta är det kanske inte så positiva känslor det handlar om - om man ens vill tänka på den. Jag försvann iväg inom mig och försökte sätta ord på vad jag känner... och jag märkte att jag känner mig väldigt lugn. Det här var för en vecka sedan och sedan dess har jag flera gånger kommit på mig själv med att bli så där pirrig som jag varit alldeles i början av ett förhållande... Det där pirret som jag kommit på inte definierar kärlek eller ens att vara kär utan helt enkelt att vara förväntansfull och spänd på vad som ska komma. Min känsla inför förlossningen är alltså förväntan. Eller, åtminstone förväntan inför att få träffa vårt barn och få lära känna det, och för att få göra det så måste jag ju först igenom förlossningen så den är i sig förknippad med förväntan. Det känns otroligt skönt att känna så och jag vet att jag har profylaxkursen att tacka för det, för det var i och med den som förlossningen blev något konkret och Albin och jag fick verktyg för att tillsammans ta oss igenom den så bra som möjligt. Det skulle inte förvåna mig om jag reagerar med att bli glad den stund då jag märker att värkarna börjar... men det får vi väl se...!

Nedräkning

Betygen är satta, sista lektionen hållen, det återstår bara en vecka att jobba och i lördags var Albin och jag värdpar på bröllopet vi har haft i bakhuvudet hela terminen. Värdskapandet gick finfint och vi hade en härlig (om än otroligt varm!) dag. Snart snart snaaart är det bara ledighet framför! Jag har redan lånat böcker på bibblan, drömt om att klistra in foton och planerat att rensa bland mina kartonger i förrådet.

Idag var jag hos barnmorskan. Hon meddelade att pyret växer (!) och jag tror hon sa att han/hon nu mäter 27 cm i sittlängd (d.v.s. utan att ha räknat in benens längd).
I natt var det ett väldans liv i magen. Jag tror minsann pyret sparade energi under lördagen - då jag var i gång hela dagen och aldrig riktigt bara vilade vilket vanligtvis är när sparkandet brukar komma igång - som han/hon nu för fullt använder.

Snart ska vi iväg på föräldragrupp. Tills dess ska jag ta ett till tag i datakursen jag har att göra klar.

I kärlekens tecken

Förra helgen var vi med och firade kärleken mellan Maria och Stefan.


Samtidigt passade vi på att hänga med andra godingar som vi träffar alldeles för sällan.

Josef, Sandra, Michael, Frida och Helena

Själv provade jag mig igenom hela min garderob innan jag till slut hittade en klänning både jag och pyret kunde rymmas någotsånär i. Det blir till att shoppa nytt till de bröllop vi har framför oss i sommar!