Tjoo vad tiden går! Hinner inte riktigt med att skriva här som ni tappra märker.
I helgen har vi haft en frisk son hos farmor och farfar och själva varit hemma och haft sjukstuga. Det är konstigt att det kan kännas skönt att liksom vara helt legitimerad att bara få vara hemma och jäsa...för nu FICK vi inte träffa andra. Vanligtvis känner jag aldrig att jag hinner träffa vänner så pass mycket som jag skulle vilja. Tid till jobb och familj prioriteras.
Ibland undrar jag om vi är inlurade i någon slags livsstil med onödigt stort behov av egentid. Med sig själv och sin familj. Jag har i alla fall ett rätt stort sådant behov och kan (samtidigt som ovan nämnda känslor) tycka det är jätteskönt att varje kväll en hel vecka bara hänga med mig själv och familjen.
Fast. Det är klart. Allt detta hänger ju också ihop med att jag är lärare. Eller, det vill säga, att mitt yrke kräver många timmar och mycket energi.
Under några veckor har jag haft ett luftigare schema och det har hänt att jag kommit hem redan kring klockan fyra på eftermiddagen (!). Sådana dagar hinner vi så mycket! Först hinner vi vara bara familjen och sedan skulle vi mycket väl hinna umgås med flera.
Där kanske vi har det. Vi hinner inte regelbundet med den där baravaratiden med familjen så att det sedan finns utrymme för att baravara med andra.
