I kärlekens tecken

Förra helgen var vi med och firade kärleken mellan Maria och Stefan.


Samtidigt passade vi på att hänga med andra godingar som vi träffar alldeles för sällan.

Josef, Sandra, Michael, Frida och Helena

Själv provade jag mig igenom hela min garderob innan jag till slut hittade en klänning både jag och pyret kunde rymmas någotsånär i. Det blir till att shoppa nytt till de bröllop vi har framför oss i sommar!

Som ett barn

Det är konstigt hur man är. Först ber jag till Gud att hans vilja ska ske angående lägenheten, men så när vi förlorar budgivningen blir jag sur! Vad i allsindar, vilket barnsligt beteende. Istället för att tolka det som att det nog inte var meningen att vi skulle bo just där.

Dessutom funkar ALLT annat i livet så varför klaga :)

Maktlös

"Fundera tills nästa gång vilka era orosmoln inför förlossningen är. När de är identifierade kan vi förebygga och utarbeta strategier att ta till ifall orosmolnen ändå är där när dagen kommer." sa barnmorskan på kursen ikväll.

Mitt största orosmoln är nog att vi inte kommer hitta någonstans att bo... Att jag måste fortsätta bo fyra trappor upp utan hiss med en liten bebis och att jag får försaka en hel massa för att jag helt enkelt inte orkar springa och bära upp och ner.... Jag vill ju ha större. Naturen mer tillgänglig. Lätt att komma ut. Något alldeles eget. Och tänk så underbart det vore att ha flytten klar när vi blir tre.
Men hur förebygger vi det?? Gode Gud... Och vad blir strategin om orosmolnet finns kvar? Att bara gilla läget?

Idag förlorade vi en budgivning på en lägenhet vi nog verkligen ville ha. Fast. Den innebar flytt i oktober så kanske väntar något ännu mer perfekt runt hörnet...

Som hemma

Jag har bott här i snart 6 år och varje år tänker jag detsamma: våren är inte densamma här som hemma. Inte hösten heller för den delen. Båda är alldeles för korta. Vårarna här har knappt märkts. Ena dagen är det mössa och vantar på och nästa är det sommarvärme. Jag har verkligen saknat mellantinget: tiden då man får gå och njuta av att solen tinar fram allt igen - och att själv i lagom takt få tina fram. Jag har saknat tussilago och jag har saknat vitsippsklungor.

I år har jag hunnit märka våren. Kanske har hemmavårarna också bleknat så jag inte märker skillnaden lika väl längre.... Men i år har jag sett diken med tussilago och fått njuta av de små solarna. Och det bästa av allt: tack vare min svärmor har jag haft vitsippor på bordet! Hon har varje år hört mig sakna dem så i år såg hon till att jag fick några. Tack!

En ny bekantskap

Att trött krypa ner i sängen - och sucka över att det än en gång blev senare än tänkt - och plötsligt känna hur det spritter till i magen... Rör sig. Lever. Prövar sina vingar. Då är det få saker som känns jobbiga.

Eller att sitta på ett personalmöte som blir tradigt och än en gång känna hur det lever och rör sig inom mig... Då förflyttas fokus totalt. Från mötet - till konversationen mellan mig och pyret. Och hela jag ler.