Oroligt mammahjärta

I morse vaknade jag av att jag låg och snyftade. I drömmen hade jag närapå förlorat min fine. Inte på så vis att han lämnat mig av egen vilja utan att han närapå dött i en olycka (väldigt annorlunda sådan också...såklart, när det handlar om drömmar). Känslan var så stark när jag vaknade att jag direkt bad till Gud att han aldrig aldrig skulle tillåta att Albin tas ifrån mig.

"Jag har aldrig fått så många förmaningar av Helena än sedan hon blev gravid" sa Emil när jag berättade för dem om drömmen och de direkt kopplade det till att jag är gravid. Och då inser jag att det är samma för Albin; jag har börjat skicka förmaningar med honom när han ska iväg någonstans; "Kör försiktigt!". Vet inte om jag någonsin sa det till honom förut, även fast jag såklart även då hoppades att allt skulle gå bra. Albin instämde i min insikt och sa att jag nyligen t.o.m. sagt att han skulle cykla försiktigt.

Ojojoj, när det oroliga mammahjärtat en gång har väckts till liv tror jag inte det somnar om någonsin. Det rymmer alltför mycket ömtålig kärlek när det kommit ett barn med i bilden. På ett sätt har jag ju vetat att ett barn innebär ständig oro, men jag var inte riktigt beredd på att det skulle yttra sig på det här viset - med ständig oro även för min fine...