Igår var jag för första gången ifrån Joel i drygt två timmar. Så länge har i aldrig varit på olika ställen tidigare. I så fall att han suttit i andras famn, men ändå att vi varit i samma rum. När han kom hem efter att ha varit borta de där dryga två timmarna blev jag sååå glad att se honom igen och kände hur jag hade saknat honom. Alla känslor blev liksom starkare! You don´t know what you´ve got ´til it´s gone, som det heter. Kanske ligger det något i det. Fast. Visst vet jag vad jag har, jag tycker han är hur underbar som helst, men jag får ju aldrig chans att glädja mig över att återse honom om jag ser honom hela tiden. Man behöver också få längta.
Han håller förresten på att bli så stor. Fast det ser ni inte på det här kortet för det är två veckor gammalt.
2 kommentarer:
Jag skulle vilja passa på att gratulera till er lilla skatt! Jag vet att jag inte är så snabb :) Många kramar, Jenny Koch
Tack Jenny! Hoppas allt är bra med dig! Kram
Skicka en kommentar