liten och trygg

Lugn musik i bakgrunden. Madrasser i ring att sitta på och för barnen att ligga på. En värmande brasa och tända ljus. Liten grupp av mammor och barn. Tiden stannar upp och vi får bara vara nära.

Idag har Joel och jag varit på babymassage. Hur mysigt som helst.

Efteråt trängde vi ihop oss i soffan allihop och medan vi drack kaffe och åt bulle blev jag lite smått avis på de små som så tryggt låg och somnade i våra famnar... i värmen.. avslappnade efter beröringen. Tänk så skönt liv! Bli buren, pussad på, nerbäddad i vagn, bemött av leenden av alla man möter och (förhoppningsvis) omhändertagen till max. Som snart 30 år gammal känns det livet rätt så avlägset... Men jag har alltid känt att jag får bli så liten igen när det kommer till relationen med Gud. I hans famn kan jag få krypa upp, vara liten, släppa allt och bara få gråta/vila/fråga eller vad jag nu har behov av... Ta emot kärlek. Låta mig bli älskad. 

Jag tänker det nog som en aktiv handling - att ta emot kärlek från Gud. Han kan älska mig hur mycket som helst utan att jag känner av det om jag inte också tar emot. Eller? Har inte tänkt den tanken så många varv så jag kanske tänker annorlunda efter att ha gjort det, men till viss del tror jag nog att man kan ta mer eller mindre vara på att vara älskad... 

Hos Gud har jag möjlighet att vara liten igen och känna mig som ett litet barn. När jag inte orkar kan jag slänga/lägga allting i hans händer och själv släppa taget, på så sätt slappna av. Sen när jag har kraft och ork igen får jag lita på hans sällskap, råd och vägledning. Jag blir aldrig ensam och stående på egen fot. Lite som jag känner med mina egna föräldrar; Jag kan alltid höra av mig med vilka frågor som helst, rådgöra med dem i beslut, men skillnaden är dels att de inte alltid kan vara mig lika nära som Gud och dels att de inte alltid kommer att finnas kvar. En dag kommer jag att stå utan dem, vare sig jag vill eller inte. Gud kommer alltid att finnas kvar. För mig är det en enorm grundtrygghet.