Nä för tänk att jag inte har tid

En snabb catch-up!

Förrförra helgen med girlsen i Birsta.

Elias och Albin fick också vara med på ett hörn.

Nu i helgen som var bar det iväg till Åre med de andra girlsen. Hur kul som helst. :) Här ovan ser ni lite kropp-mot-knopp-bilder... (vi spelade spel!)

På lördagen bar det iväg ut för att äta och sedan dansa så svetten rann!

Jag återkommer när jag hunnit beta av lite fler saker på min för tillfället väldigt långa att-göra-lista.

KRAM

Tillvänd

Du vänder ditt ansikte till mig

och ler mot ditt barn som en mor

Ditt ansikte lyser som solen,

det är detta som gör att jag tror

att du ler emot mig som en mor.
Psalm 763, Den svenska psalmboken

Det var kväll och hon var på väg hem, gåendes. Kvällen var fin och himlen klar. Hon tänker att det här med att vara kristen (som hon är)... vad är det egentligen? Är det inte så att det egentligen är bara tråkigt? Det är som att hon tappar både lusten och viljan till det.

Så tittar hon upp mot himlen. Det hon ser tror jag inte att hon väntat sig att se för på himlen syns ett öga, och under ögat en tår.

"Det var som att Gud grät för att jag gick och kände som jag gjorde."

Och detta har hon på många många år knappt berättat för någon. Förrän i söndags då vi talar om hur man brukar rita Gud som en triangel med ett öga mitt i och hon säger "Jag har sett det ögat".

Vår lilla grupp

Vi kallar den så.
Ikväll har vi träffats. Efter att ha ätit middag tillsammans sätter vi oss för att prata tro. Oftast läser vi något för att sätta igång våra tankar och sedan delar vi frågor, funderingar, vårt sätt att se saker... diskussionerna blir ibland heta, andra gånger dementerar vi starkt någons förminskande uppfattning om sig själv och gör klart för henne vem hon är i våra ögon. Det viktiga är inte att komma fram till samma slutsats utan att få lufta tankarna, få vrida och vända på dem tillsammans med andra. Kanske upptäcker vi något nytt. Och så avslutar vi alltid med att be. Varje gång får vi bryta upp för att klockan blivit mycket men med känslan av att vi skulle kunnat fortsätta i evigheter. Det är så intressant. Det är så givande!
Jag älskar att ha denna trygga grupp att öppna mig i och få ta del av andras innersta. Jag älskar att få ha en grupp som är min, där hela jag får plats, där jag känner att jag kan vara mig själv helt fullt ut, precis som jag är.
Jag kommer att sakna dessa sammankomster till hösten då vi befinner oss på helt olika platser för att kanske aldrig sammanstråla igen. ...Kanske har Gud en ny liten grupp för mig då...

klagar du så klagar jag

Ida bara klagar på mig att jag bloggar för sällan så jag snabbar mig väl och skriver några rader innan jag tar en tur till affären. Jag har precis mailat in seminarieuppgiften som jag verkligen tagit tid på mig att skriva så det blev segt, utdraget och otroooligt tråkigt att göra. Men äntligen är den klar. Då slog det mig att jag ju kan ansöka till höstens kurser, i god tid denna gång. Det resulterade bara i att jag blev irriterad. Studera.nu-sidan har jag aldrig förstått mig på! Varje gång jag ska söka ny kurs sitter jag som samma frågetecken och det som antagligen ska vara enkelt tar mig en evighet att få till. Denna gången är fortfarande inga kurser sökta... Jag kanske var för tidig så de inte fanns inlagda ännu... Har inte folk skrivit examensarbete i alla tider?? Eller vad vet jag, jag kanske inte ens ska söka det på studera.nu. Det kanske ordnas på andra sätt. Vad vet jag. Jag är bara en förvirrad student som förväntas förstå hur alla underliga olika hemsidor är upplagda och hitta som med handen i handsken.

As a matter of fact

Vi.

Det är så coolt.

VI.

Albin och jag är ett vi. Det ska liksom vara så. Och det är något jag drömt om i hela mitt liv.
Att få vara VI med någon.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Andra tankar jag har just nu är att jag ofta upplever det som att vi kristna har en tendens att inte låta vår tro spela så stor roll. Att den bara är en privat del av mig som inte behöver ta så stor plats i min vardag. Som jag gömmer lite.
Ta inte illa upp nu, men jag tror Gud är intresserad av att få lite mer rum än så i våra liv. Han vill vara med jämt. (Jag spinner vidare lite på tankarna från mitt förra inlägg) Inte så att det handlar om att prata om Jesus i varannan mening. Inte alls så. Men jag är övertygad om att han vill vara med(räknad) jämt.
Att vara kristen handlar inte om att lyftas upp ur livets motgångar och jobbiga perioder. Nej. Det handlar snarare om att få en hand att hålla i i livets alla skeden. En famn att vila i. Det handlar om att inte behöva stå ensam mitt i allt utan att i nuet veta att Gud är med och lita på att han vet så mycket bättre än jag hur hela situationen uppkommit, varje detalj av den, och vad bästa lösning är. Honom kan jag fråga och lita på att han faktiskt har svar att ge. Det är tyvärr inte alla människor jag känner så för i alla frågor... Jag tror dessutom att Gud, som själv är skaparen av liv, kan finnas där och ge extra styrka då vi behöver det.
Jag vet att jag spelar roll för Gud. Du gör det med. Men jag är inte någon perfekt människa. Tro inte det. Jag skulle tippa på att jag är ganska som du.
Ibland kan jag känna det som att jag ska respektera och försöka förstå alla människors olika tankar, ställningstaganden, funderingar, värderingar... samtidigt som jag inte anser mig själv ha rätten att tala om mina egna - "man vill ju inte pracka på någon något". Men varför skulle inte jag ha rätt att förklara hur jag tänker när andra har det? Jag har fått en känsla av att vi borde våga låta Jesus få en mer naturlig plats i vårt liv. I vår vardag. I våra samtal. Vad är det för farligt med att den jag pratar med förstår att jag räknar med en levande Gud? Antagligen delar den personen med sig av sitt perspektiv på saker och ting så varför kan då inte jag göra det? För jag menar på intet sätt att det skulle vara likställt med att säga "Och du måste också tänka så". Jag menar att det handlar om att dela livet med varandra.
Jag tror att det spelar roll att även vi kristna avslappnat vågar tala om vår tro, våra frågor, funderingar, perspektiv... Ja allt. Det spelar roll.

Kvällsfundering

I min utbildning pratar vi just nu om inkludering och exkludering. Inkluderar vi alla elever i vårt sätt att undervisa eller inte? Hur gör vi det på bästa sätt? ...o.s.v.
Ikväll väcktes tanken inom mig om till vilken grad jag inkluderar Gud i mitt liv. Får Jesus alltid vara med eller exkluderar jag honom ur vissa områden? Jag vill att han ska vara medräknad i vad jag än gör. Att jag hela tiden ska se det som självklart att han är med. Han är ju ändå det absolut bästa i mitt liv. Det största och mest värdefulla. Inget annat spelar större roll - eftersom jag tror, efter beprövad erfarenhet (som vi säger på lärarspråk), att han är den han säger sig vara. Helt allvarligt så skulle jag inte vara jag utan Jesus.

Han får säga till om jag exkluderar honom så ska jag göra mitt bästa för att ändra på saken.

Validation

Luta dig tillbaka och unna dig att se en film.
...en rätt så tänkvärd sådan.
Varsågod att börja!

Ler du?