Glädje, saknad och tacksamhet - om vartannat.

tankar i natten

Jag tänker att du borde ha suttit i godan ro ikväll, framför tvn,
och just nu borde du ligga nedbäddad i din säng och sova sött, med katten nära intill.
Jag tänker på alla härliga minnen,
på hur du satt med oss när vi spelade spel i nyår,
hur du alltid var så nöjd, positiv, intresserad, glad och busig.

Jag tänker att du var den bästa

och jag har ofta tänkt att jag vill vara som du.

Men ikväll rubbades min värld.
Min tröst är att jag tror vi kommer mötas igen och då kommer du stå där, tillsammans med flera andra som varit mig kära, och ta emot mig med öppna armar.
Men oj så saknad du är!

jatack

att bli berörd

"Ibland har jag också upplevt mig som en person som håller andakter i radio 

- det som sägs ska passa alla och därför riskerar jag att ingen blir berörd." ur "Närhet och distans" av Pål Repstad (2007).

En del saker kanske måste få vara lite jobbiga att höra. Jag tror inte att Gud är en Gud som bara stryker medhårs. Då skulle han inte kunna vara sann i alla lägen. Däremot tror jag att vi många gånger skulle förvånas av hans svar, för jag tror att han är vis som få. ...Men det förutsätter ju att vi lyssnar efter vad hans svar är.

En kompis uttryckte det som att många nog låter rädslan hindra dem från att på allvar undersöka om Jesus är verklighet. Jag tror hon har rätt. Men låter man sin rädsla stå i vägen så innebär det väl egentligen att man är rädd att det ÄR verklighet och för vad det i så fall skulle få för konsekvenser i ens liv? Det är sorgligt i så fall. För om det är sant vad bibeln säger så älskar Jesus oss så sanslöst mycket att han gör vad som helst, t.o.m. offrar sig själv. Han kan hjälpa oss i de val vi har att göra, få oss att känna oss trygga, trösta oss när vi gråter, hjälpa oss att förstå, bara vara med oss. Det handlar inte om en besatt, kontrollerande eller på något vis sjuk "kärlek". Den kärlek det handlar om är i stället befriande, omslutande och helande. Vad är det att vara rädd för och hålla avstånd till?

Eller är man rädd att bli berörd? För, ve och fasa, då kanske man måste ta ställning.

favoritsång

Tack för att Du kom
Tack för att Du dog
Tack för att du gav ditt liv för mig
Tack för att Du Gud
gav Din egen son
så jag kunde komma nära Dig

Du är mitt allt Jesus
Bara Du är värd all ära

...

jag är glad

Orken i kroppen
Kreativiteten
Spontaniteten
Glädjen
Livet!

Sakta men säkert kommer jag tillbaka!
Jag pratade med en god vän igår och vi kom, så klart, in på uppsatsskrivande och att vara helt uppslukad av det man har att göra. I sådana perioder upplever vi båda att vi tappar bort oss själva. Jag berättade att jag seriöst har funderat på om jag är totalt känslokall och gång på gång kommit på mig med att inte alls undra hur den jag pratar med har det. När jag sa det utbrast min vän lättat. "Blir du också sådan?! Så skönt att höra!" Och så kom vi fram till att både vår empati och spontanitet, och omtänksamhet, försvinner när vi måste lägga all energi på t.ex. uppsatsskrivande. Det är konstigt, och obehagligt att inte känna igen sig själv.
Så nu njuter jag. För jag märker att jag mer och mer blir mig själv igen.

tRöTt

"Jag har typ fått dåligt samvete om jag gått ut på en promenad" sa han som också skrivit uppsats och jag höll snabbt med: "Ja, jag vet! Jag har inte haft tid att träna på hela höstterminen!". SÅ busy känner man sig när man har en uppsats på G. Men som vanligt är det typiskt en själv att tro att det bara är jag som upplever det så. Mycket skönt att höra att jag inte är ensam! Har kämpat för att hålla mig vaken tills nu för jag var dötrött när jag kom hem från slutseminariet. Det känns som att jag har ett stoooooooort behov av att bara vara ledig och få sova. När min handledare föreslog att vi ses kl 11 imorgon undrade jag t.o.m. om vi inte kunde säga 11.30 - så kan jag verkligen sova ut och ta det lugnt först. :)
Nu ska min fine och jag äta nybakta bröd som han bakat!
Kram

jag påminner mig

Gud tvingar mig aldrig att umgås med honom. Men däremot får jag komma, av egen vilja, när som. Precis när som. Och hur som. Han finns där och väntar. Det är fint. Ibland önskar jag nästan att han skulle tvinga mig, men visst är det egentligen bra att det inte är sån han är. För vem vill bli tvingad?
Sen kräver han aldrig att jag ska prestera. Jag tror att han vill lära mig att vara och att bara leva. Här och nu. Som den jag är - den han har skapat mig till. Han erbjuder en fristad. Och när jag känner mig som svagast får jag märka styrkan som mest, för då får han rum i mitt liv.
Är för dig som för mig, att gudsbilden kan bli lite skev ibland?

Tillbaka till livet!

Äntligen.
Äntligen!
Äntligen!!
Julen har varit härlig, nyår likaså, men OJ så härligt det är att nu också ha skickat in D-uppsatsen inför slutseminariet! Nu ni, nu ska det bli lite mer liv här på bloggen. :)
Kram!