Vad är kärlek?

 Jo. Det som blir större och större ju mer man slösar av det!

 Det är idag två år och en månad sedan jag hade en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

 Vid dessa färgsprakande stenar i närheten av mina svärföräldrars hem togs flera av bröllopskorten...

 och när vi firade vår tvååriga bröllopsdag kom svärmor med den briljanta idén att än en gång posera vid dem.

 Sagt och gjort, och denna gång med vår son!!

Bara en sak i mitt liv nu :)

Jag älskar dina små, korta andetag.

Jag älskar din förnäma min och lilla mun,

det fullkomligt avslappnade ansiktet när bekymmersrynkan i pannan inte får vara med, 

och ditt underbara leende som är bland det vackraste jag någonsin sett. 

Jag älskar dina underbart små och smala fötter. Så lena så jag skulle kunna smeka dem i en evighet. Liksom varje tå och varje finger.

Jag älskar det snabbt skiftande minspelet i ditt ansikte när du sover och att känna din kropp tätt mot min.

Älskade lilla pyre,

tänk att du kom till sist.

Vår Joel.

Vår älskade lille Joel.

Att få längta

Igår var jag för första gången ifrån Joel i drygt två timmar. Så länge har i aldrig varit på olika ställen tidigare. I så fall att han suttit i andras famn, men ändå att vi varit i samma rum. När han kom hem efter att ha varit borta de där dryga två timmarna blev jag sååå glad att se honom igen och kände hur jag hade saknat honom. Alla känslor blev liksom starkare! You don´t know what you´ve got ´til it´s gone, som det heter. Kanske ligger det något i det. Fast. Visst vet jag vad jag har, jag tycker han är hur underbar som helst, men jag får ju aldrig chans att glädja mig över att återse honom om jag ser honom hela tiden. Man behöver också få längta.

Han håller förresten på att bli så stor. Fast det ser ni inte på det här kortet för det är två veckor gammalt.

Smidig som få

Klarvaken när jag egentligen hade hoppats på att du ville sova.

Lämpligt nog blir du sugen på att amma.

Det får ta god tid och jag sitter kvar länge sedan du somnat - rädd att röra mig innan du fallit i djupsömn.

Börjar försiktigt att lyfta ner mina ben från bordet de vilat mot. En hård smäll får dig att rycka till: min fot drog ner nappen i golvet. Du sover vidare och jag andas ut, men väljer att sitta kvar en stund till.

Momentet att-resa-sig-ur-soffan är alltid en utmaning med dig sovande i famnen.

Jag hasar försiktigt fram med baken och tar sedan sats och kommer upp på benen. Du låter lite men tycks inte vakna. Jag håller dig hårt så du ska känna att omfamningen är kvar.

Ljudlöst lyckas jag öppna sovrumsdörren men du gnyr ändå och jag upptäcker att mitt hår hänger ner i ditt ansikte. Medan jag fokuserar på mitt hår slår jag i dörrposten då jag försöker smyga in och när jag lägger ner dig i vaggan lyckas jag dunka in i den med knät. Dina ögon öppnas.

Filten tätt omkring, en lugnande hand omkring din rygg, din hand om min tumme och min underarm gungandes vaggan.

Sakta, sakta sluter du ögonen på nytt.

Halvt på huk och därav med darrande ben sitter jag kvar någon minut innan jag tassar ut.

Skriver dessa rader andäktigt lyssnande efter ljud jag hoppas uteblir. 

Det verkar som att jag lyckades denna gång.

Godnatt!

Vår lille favorit

 

På måndag fyller han 4 veckor och vi märker hur han växer och utvecklas. Nu fäster han blicken och ligger långa stunder viftandes, sparkandes och "pratandes". Mormor kom i måndagskväll och han mötte hennes glädje över att se honom med att titta henne rakt i ögonen och fyra av världens leende! Det allra första som så tydligt varit riktat till någon, och inte bara ett leende som vilken grimas som helst.

 

 Albin och jag har försökt bearbeta detta att allt händer så fort... Och det är ju faktiskt jätteroligt att han interagerar mer och mer med oss så vi försöker att inte sörja att han inte är lika liten som från början längre.

Jag trodde att jag förstod vad det innebar att få barn. Men nu när jag själv har upplevt det så märker jag att jag inte alls hade förstått. Det är mycket större än vad jag någonsin hade levt mig in i. Detta, mina vänner, är min SON! Kan ni förstå det?? Knappt jag..

Om tiden flög förbi förut så är det nog inget mot för vad den gör nu..!