Med gott mod

På föräldragruppen pratades det om att man kan bära på väldigt olika känslor inför förlossningen. Ofta är det kanske inte så positiva känslor det handlar om - om man ens vill tänka på den. Jag försvann iväg inom mig och försökte sätta ord på vad jag känner... och jag märkte att jag känner mig väldigt lugn. Det här var för en vecka sedan och sedan dess har jag flera gånger kommit på mig själv med att bli så där pirrig som jag varit alldeles i början av ett förhållande... Det där pirret som jag kommit på inte definierar kärlek eller ens att vara kär utan helt enkelt att vara förväntansfull och spänd på vad som ska komma. Min känsla inför förlossningen är alltså förväntan. Eller, åtminstone förväntan inför att få träffa vårt barn och få lära känna det, och för att få göra det så måste jag ju först igenom förlossningen så den är i sig förknippad med förväntan. Det känns otroligt skönt att känna så och jag vet att jag har profylaxkursen att tacka för det, för det var i och med den som förlossningen blev något konkret och Albin och jag fick verktyg för att tillsammans ta oss igenom den så bra som möjligt. Det skulle inte förvåna mig om jag reagerar med att bli glad den stund då jag märker att värkarna börjar... men det får vi väl se...!