trådlöst

You can reach me by rail way
You can reach me by trail way
You can reach me on an airplane

You can reach me with your mind
You can reach me by caravan
Cross the desert like an Arab man
I don´t care how you get here

Just get here if you can
You can reach me by sail boat
Climb a tree and swing rope to rope
Take a sled and slide down slope
Into these arms of mine
You can jump on a speedy colt
cross the border in a blaze of hope
I don´t care how you get here
Just get here if you can
There are hills and mountains between us
Always something to get over
If I had my way surely you´d be closerI need you closer
You can windsurf into my life
Take me up on a carpet ride
You can make it in a big balloon
But you better get here soon
You can reach me by caravan
Cross the desert like an Arab man
I don´t care how you get here
Just get here if you can
I need you right here right now
I need you here by my side
I don´t care how you get here
Just get here if you can
/Anita Baker

Den här sången är dans för mig.
En mysig foxtrot en bit in på, eller i slutet av, kvällen.
Och jag har alltid tänkt på den som en helt vanlig kärlekslåt.
Jag har inte, förrän häromdagen, tänkt på att man kan se det som att det är Gud som säger det till oss.
Men det är en otroligt fin tanke.

Osökt kommer jag att tänka på en reklam gjord av Svenska Kyrkan i Stockholms stift:

På tal om trådlöst så kan jag ibland även undra om det är trådlöst i min hjärna. Inte på det sättet att jag tar emot information från all världens platser och hörn, utan snarare på det sättet att det saknas någon koppling.
Jag kommer aldrig att glömma då jag tog upp en sur godis ur godispåsen och menande sa att jag köpte några salta med. Som en blixt gick det upp för mig, av den kommentar jag fick,
att sura godisar inte alls har med salt att göra.
Och det är ju hur uppenbart som helst.
Jag hade bara inte kopplat det.
Dessutom förstördes senast igår mitt obekymrade nöje att dricka en latte på café nu och då, och samtidigt känna mig hälsosam för att jag inte köper något bakverk, då en kompis kommenterade att den latte vi av misstag beställde åt henne, i stället för det vanliga teet hon hade tänkt dricka, ju blev lite mindre hälsosamt men att det gick bra. Vad är det för ohälsosamt med mjölk?? undrade jag. DÅ blev jag informerad om att det ju är socker i latte. Lika uppenbart som att solen är uppe då det är ljust, när jag tänker på hur det smakar. Men jag hade bara inte dragit den kopplingen. Det måste vara trådlöst mellan mitt smaksinne och hjärnan. Jag är mer skillad på att analysera lukter.

Tror jag.

I ärlighetens namn

Just nu känner jag två personer som i två helt olika fall är misstänkta för olagliga saker och indragna i förhör. Inte i något av fallen vet jag ännu om det blir åtal eller om det läggs ner. Men det har fått mig att tänka på saken. Jag som känner dessa båda personer är väldigt säker på att ingen av dem är skyldig till vad de anklagas för. Därför blir jag väldigt förvånad när jag får höra att de så otroligt tydligt behandlas som att de är det. Det de säger bemöts som att det helt självklart är en lögn och de står inför faktum att det kan hända att deras ord - ärliga ord - kanske inte är mycket värda. Vad är det för samhälle???
Visst. På ett sätt kan jag förstå. Det finns de som är skyldiga och i det längsta drar en vals och manipulerar för att ändå bli fri. Klart det finns sådana. Det har jag ju sett på film. Däremot är det väldigt få jag själv mött som betett sig så, men jag antar att det ändå är en del av verkligheten. Men för det måste det ju finnas utrymme till att tro att inte alla beter sig så och att det faktiskt finns de som säger sanningen.
Jag hoppas verkligen inte att någon av dessa två jag tänker på behöver utsättas för att bli dömda för något de inte är skyldiga till. Gode Gud jag ber att man ska tro på deras ord och att du ska ge dem kraft att stå fast vid sanningen.

Heal my heart and make it clean
Open up my eyes to the things unseen
Show me how to love like you have loved me

Break my heart from what breaks yours
Everything I am for your kingdoms cause
As I go from nothing to
Eternity

(Hosanna - Hillsong)

http://www.youtube.com/watch?v=AQGJdTpMUcU

Till Dig

Det är som att det inte får plats inom mig,
det vill UT,
det är som att jag inte vet vart jag ska ta vägen,

som att jag snart spricker!

- men inte på ett hemskt jobbigt sätt,
utan av härlighet.

Ja, faktiskt. Av härlighet.

Jag fylls. Och så till den grad så att det är svårt att sitta still.

Dansa ut det funkar bra.

Vad heter Din längtan?

Jag tror jag har gått in i en ny del av mitt liv. Jag upplever det som att jag är i någon slags omvänjningsfas. Och egentligen är det inte konstigt. Omständigheterna är väldigt annorlunda än vad de var i våras. Visst är det fortfarande skönt att bo själv men jag har kommit på att jag är rätt så ensam. Jag som alltid haft så många vänner att jag knappt hunnit med dem alla upplever mig nu sakna såna där alldeles speciella vänner där det där finns. Där det inte bara är ytlig vänskap. Det där då det bara är så självklart att man kan prata om allt och helt känna att man kan vara sig själv. Där man finns för varann. Ena dagen lyssnas det mest på den ena, andra dagen lyssnas det mest på den andra. Och där det är självklart att vilja ses, samtidigt som det är utan krav på att alltid ses eller på att behöva bevisa något.
Där man känner varandra.

Just nu är det istället en hel del som är nytt i mitt liv. Visst känner jag många härliga människor, men de där "bästa" kompisarna finns numer inte i min vardag. I en del fall beror det helt enkelt på att vi inte tagit oss tid för varann och därför inte står varann lika nära längre. Det är lite vemodigt och det förstärker den längtan som började gro i mig i somras: Att få bo in mig i ett samhälle vars invånare är lite mer permanent boende än vad de i detta studentbefolkade är. Att få gå till mitt jobb, bli stammis på affären, en del av bygden... Här är livet så tillfälligt på något vis. Ständigt föränderligt, i en högre grad än utanför studentvärlden.

Jag är ensam. Har insett det idag. Sådant märks inte på samma sätt då man bor i kollektiv så kanske att det t.o.m. har varit så länge...

Längtar efter någon att vrida och vända på mina tankar tillsammans med. Någon som kan hjälpa till att tänka. Någon att skratta med. Jaa...O.s.v.

Imorgon ska jag i alla fall träffa en av mina hjärtevänner. Hon är på genomresa.
Det ser jag fram emot.

Paus

Jag har fått klagomål. Vissa tycker visst att jag bloggar alldeles för sällan! Och ja, det är befogad klagan. :) Det gör jag. Just nu har jag egentligen inte tid. Skolan börjar om 45 min och jag har en hel del att läsa. Tog egentligen en liten paus bara för att göra mig en kopp kaffe. En paus är annars precis vad jag längtar efter. Nu när tre av totalt fem veckors pluggande parallellt med spansklärarvikariat är avklarade känner jag behovet. Tänk att få åka till ett varmt ställe, låta solen värma och stärka, få vila och njuta, fylla på energin i kroppen...och i hjärnan. Det skulle vara så otroligt underbart. Som tur är stortrivs jag där jag vikarierar och även med det jag studerar - så det är bara summan av att det blir mycket på en gång som är grejen. Jag kommer att orka. Det vet jag. Och jag är glad över att det bara är totalt fem veckor som är såhär. Men det hindrar inte att jag längtar efter just en

PAUS

Ändå inser jag att jag är välsignad. Mitt upp i allt som skulle kunna krocka och stressa så faller saker på plats, passar ihop, kompletterar och inspirerar. Så jag tvivlar inte på att jag är buren. Och just den insikten, att det är ngn annan än jag som har kontroll och är med och styr, gör att jag lite i smyg ändå kan ta lite...

paus.

(Tack!)