Förra helgen var vi hem till mormor och morfar och hade barnvälsignelse för Joel. Det bekräftades än en gång att han stortrivs med att vara i centrum.
Albin och jag är uppvuxna med olika traditioner och denna gång blev det så att vi både barndöper och barnvälsignar Joel. Det är kanske inte en så vanlig lösning men det blev kompromissen denna gång - att båda får som de vill. Eller en lösning när vi kanske inte båda vet vad vi vill. Om vi får fler barn är det inte alls säkert vi gör likadant, men det får vi se då. Själv tror jag inte att ett barn behöver döpas för att bli Guds barn. Det tror jag att vi alla är ändå. Dopet är för mig en viljehandling, en akt då man säger "Nu vill jag leva mitt liv med Dig Jesus". Vi hoppas ju såklart att också Joel kommer vilja leva sitt liv tillsammans med Jesus och i så fall kommer han få göra som han vill om han vill döpa sig igen eller inte (i traditionen med barnvälsignelse ingår det att man i så fall döper sig när man är äldre och själv vill det). Olika kristna tolkar det där med dopet olika och Joel får göra sin egen tolkning när det blir aktuellt. Gud har säkerligen överseende med våra olika tolkningar. Det viktigaste för mig är att Joel blir välsignad och får förbön och det får han ju i båda fall.
I vistelsen hos mormor ingick även att träffa andra barn. De tog väl hand om honom och Joel njöt ännu mer av att få vara i centrum. När inte barnen flockades omkring honom tog morbröderna, mormor och morfar över.
 |
Efter några intensiva dagar och en del biltrassel är vi så tillbaka hemma och har landat i vår vanliga lunk och jag säger som så många andra: Borta bra, men hemma bäst!
