Check check check!

Det är mycket att fixa inför ett bröllop. Visste ni det? En massa smågrejs, och en del stora grejer med. Idag har vi varit otroligt duktiga och nu kan vi checka av en rad med saker.
*Vigselringen är beställd.
*Vi har kollat runt lite och bestämt vars bröllopsnatten ska tillbringas.
*Besökt festlokalen för att kolla upp lite om bord, vad som egentligen finns i köket, m.m...
*Pratat sånger med vår solist.
*Vi har fikat på konditori för att passa på att smaka några tårtsorter vi var nyfikna på. :P
*Bokat bröllopstårta. (Det blev ingen av dem vi smakade, trots att de var väldigt goda - för den som undrar).
*Och slutligen har nog Albin hämtat luckorna i lägenheten vi ska flytta in i för att låta dem bli ommålade.

Jag mår så bra när saker inte längre ligger på hög och väntar på att bli gjorda!

BaRnFöRbJuDeT

I natt drömde jag att pappa och jag var ute och gick. Vi slog följe med tre män som var trevliga att samspråka med. Jag tror inte att vi kände dem sedan förut. De var mörkhyade alla tre. Vår promenad ledde oss in på ett stort grönområde, en stor grässlänt där människor här och där låg på rygg och vilade i det härliga vädret. Var de än låg, ensamma eller bredvid andra, så blundade de och lade inte märke till oss som kom gåendes. Kanske sov en del... Då visar det sig att de tre männen vi slagit följe med (eller som slagit följe med oss, jag vet inte) inte är så trevliga trots allt, för de tar fram yxor och hugger varje person som vilar fridfullt på gräset i huvudet så att huvudet klyvs i två delar. Pappa och jag börjar springa för genast inser vi att vi kan komma att gå samma öde till mötes. Vi springer snabbt över gräset och in i skogen på andra sidan. Där fullkomligt flyger vi fram och sicksackar mellan träden med de tre männen på fortfarande lämpligt (?), fast hotande, avstånd bakom oss - och vi är glada för att vi precis tog lite svamp för oj vad mycket snabbare det går att förflytta sig då!

En väldigt konstig dröm. Jag är sällan rädd eller skrämd i verkligheten. Inte i drömmar heller. Men det kan onekligen kännas rätt jobbigt, som i denna dröm. Läskig är den inte förrän jag vaknar och tänker på vad som verkligen hände.

Riktigt rädd har jag inte varit i en dröm sedan... ja, jag kommer inte riktigt ihåg hur liten jag var... men sedan jag var något mellan 7-10 år kanske, då jag efter en rad av mardrömmar bad till Gud om att aldrig mer få drömma en mardröm. Och jag kan inte minnas att det har hänt sedan dess. Dock har jag ofta drömt drömmar som den ovan, då jag är jagad. (Till mardrömmar räknar jag alltså bara drömmar då jag faktiskt känner mig rädd och otrygg). Och när jag drömmer jagade-drömmar så kan jag alltid, när jag vaknar, komma på något som jag är rätt så stressad över för tillfället. Just nu kämpar jag lite mot att inte känna mig trängd av tiden...

Frågor man kan ställa sig utifrån detta:
Är jag smygrasist??
Är det själviskt att i ett sådant läge rädda sitt eget skinn i stället för att spela någon slags hjälte och försöka stoppa att alla på ängen dör?
Är det sunt att inte bli rädd för män med yxor som springer efter en??

Det tåls att fundera på... Jag vill ogärna se mig som rasist. De tre mörkhyade männen kan eventuellt ha att göra med en förirrad färd in i Miamis inte så säkra kvarter... Faktum är dock att jag typ bara umgås med etniskt svenska - eller vilken benämning som är politiskt korrekt - och jag har det senaste halvåret börjat tycka att det är väldigt tråkigt att det är så...

Svaret på varför jag sällan är rädd finns på http://www.myspace.com/eriktilling i låten St Patricks Bön.

En dag som denna...

...kan man lyssna på Switchfoot t.ex.

Det går också bra att ge sig ut på en springtur vilket jag ska göra nu, lagom stund efter frukost.
Tjing!

Rädisor och minnen

En god vän bjöd mig häromdagen på rädisor. Rädisor får mig att minnas min morfar. Jag ser honom framför mig komma gåendes i stugan, ätandes ett par rädisor med hela blasten hängandes kvar - han plockade dem just i landet. :) I mina ögon var han en man som fångade dagen. Njöt av naturen och livet, såg människorna han hade omkring sig...
Jag vill bli som han. Rädisor är ju dessutom gott.

Medvandrare

Bördan var min

Jag säckade ihop under dess tyngd

Du bad om den

Jag släppte den till dig

Du tog den

Du bär den

Och jag är inte längre ensam

Jag vet att Du har en tanke

Sitter och ser på Michael Jackson-konsert på tv. Är nyss hemkommen från jobbet. Jag fick gå sista biten hem, i regn. Regn är bra att filosofera i... Jag tycker att livet är spännande. Det känns väldigt tydligt nu att jag bara har ett år kvar av mina studier och jag har alltmer börjat undra vad som sen kommer att hända. Vart och hur jag kommer att jobba. Vart Albins och mina steg kommer att ledas... Och det känns onekligen väldigt spännande att inom kort bilda vårt gemensamma hem.

Jag är nog en projektmänniska. Har alltid något på gång. Något i görningen som min tid läggs på. Just nu är det ju bröllop som är projekt. Och om jag tänker framåt i livet så blir jag inte förvånad om det fortsätter med olika projekt. Kanske jag kan kallas att vara en periodare... ?! Det är mycket jag drömmer om att göra. Sådant som har att göra med resa och livsnjutning och sådant som har att göra med projekt - av annat slag. Och även om en hel del minnen redan samlats så finns det utrymme för en hel del fler framöver. Än en gång känner jag förväntan.

Nu ska jag ta vara på tiden som jag faktiskt har och lägga mig och läsa lite innan jag sover.
Krams

bubbubbubbubblande

Jag har en keyboard vid mitt fönster.
Utanför bara träd och jag får vara i min egen värld.
Där kan jag sitta och sjunga sånger som den här:

Förra helgen var vi ett härligt gäng som åkte upp till Lappis .
När jag första kvällen stod mitt i lovsången försökte jag hitta ord för att beskriva känslan inom mig.. det är svårt!

Den är som bubblande, större än att den får plats inom mig, jag vet knappt vars jag ska ta vägen

- det är ren och skär lycka över att vara så älskad och få komma så nära Kärleken och Sanningen själv, samtidigt som det är en frustration över att inte dela detta underbara med alla mina nära och kära. Det är som att vilja explodera och låta folk omkring mig träffas av allt som fyller mig, men så går det inte utan det stannar inom mig och hur jag än nästintill flyger så är det ändå inte säkert att du ser samma verklighet som jag.

En längtan. Att smitta av.

Som snarare bär mig än tvärtom.

Jag älskar verkligen Jesus. Och hur det än är med saker och ting så är det sant att han älskar oss mer än något annat. Det är sant att han dog för oss, att han är starkare än döden och att han trots korsfästelsen lever än i dag. Och han längtar sig gul och blå efter att vi ska vilja komma nära.

Och det är underbart att göra det.
Det tror jag att jag lyckats förmedla. :)

Och det är så enkelt.
Som att vända sig till. Att visa sin längtan... viska ett ord...