Ps

Och nej, det var inte Albin och jag som gifte oss i helgen, utan några andra. :) Men jag sjöng faktiskt på vigseln. Jag har lite svårt att förstå det själv: JAG SJÖNG PÅ EN VIGSEL! Och det gick riktigt bra dessutom. Det var roligt. Tänkte att jag skulle lägga ut ett litet prov på hur det lät här men det verkar vara svårt att få till det... tyvärr.
Måste också säga: ni är så många fina och härliga som Albin och jag har äran av att få ha i vår närhet och vi tycker om er! Men... vi kan bara inte bjuda alla på vår bröllopsfest. Det går tyvärr inte. Ni är så många som är speciella för oss så det skulle bli ett gigantiskt bröllop. Så det handlar inte om något dissande ifall det är så att du inte bjuds. Har haft lite ångest över detta med vilka som ska bjudas och inte, så jag ville klargöra det.
Kram!

Motigt

Själv var jag så trött att jag knappt orkade trampa. Då cyklar en mamma om mig och baktill i en cykelstol sitter ett litet barn förnöjt och sjunger. Åh, tänk att få åka så! Speciellt imorgon då jag ska fram och tillbaka två gånger mellan praktiken och universitetet....Skjutsar du mig?

Tur att jag ska iväg på semester nu i två veckor så jag får vila upp mig och komma tillbaka med nya krafter. Det kan hända att det inte händer så mycket här på bloggen under den tiden, men det kanske ni är vana med? :P Ruskigt skönt ska jag i alla fall ha det!

Fin helg

Lite ledig tid.
Åka bort, inte tänka på rapporten som borde skrivas.
Underbar solnedgång längs med Höga Kusten under vår väg söderut.
Känna välbekant doft av vår.
Fira glädje tillsammans på bröllop.
En söndag som vore det mitt i sommaren.

En fin helg blev det.

Ett sätt att se det

Jag lämnade in en film för framkallning häromsistens. Ni vet en äkta filmrulle, 36-bilders. Men jag blev så besviken på resultatet för färgerna är tokdassiga och det är lite som en suddig hinna på varje bild. De visar en falsk bild av verkligheten. Den är inte sådär grå - jag var där så jag vet! Jag blev så arg så jag gick tillbaka till fotoaffären för att höra vad det kunde bero på, och hoppades på att det skulle komma fram att de minsann tabbat sig och såklart skulle göra en ny framkallning åt mig. Men icke. Felet kunde t.ex. vara dåliga batterier i kameran eller någon inställning som blivit fel.

Så min kamera är lite som oss människor. Har vi dåliga batterier kan det resultera i att vi blir lite suddiga och ger ett lite grått intryck - men oj vilken falsk bild det är av verkligheten. ;)

Att längta

Tänk den dagen då jag delar hem med min älskade.... Jag längtar så!
...att få komma hem och han redan är hemma - för det är hans hem också.
...att varje kväll krypa ner bredvid varandra och på morgonen vakna av att han måste gå upp tidigare än jag.
...att tillsammans filura hur vi vill ha det, inreda, prägla vårt hem.
...att så mycket mer och konkret än nu dela vardagen.

Trots min längtan känner jag inte att det är nödvändigt att rusa in i direkt, nu på en gång, för vet ni, det är något speciellt med att gå och längta. Att veta att det kommer och under en tid få gå och se fram emot, planera, drömma, känna att vi är redo, göra det medvetet, inte bara flytta ihop för att det blev praktiskt eller föll sig så. Att få gå och se fram emot något förhöjer njutningen.
Vi borde återinföra tid för längtan i vårt samhälle. Återgå till att t.ex. först spara ihop pengar och sedan spendera istället för att köpa på avbetalning.

Vill avsluta med en hälsning till er som befinner er lite mer i södern: I fredags började träden slå ut här uppe i mina nordliga trakter. ...stämmer mina aningar att det hände för ett bra tag sedan nere hos er?? Jag tycker inte riktigt om att våren är kortare här, då får jag ju kortare tid att känna att sommaren är på väg!

Svosh bara

Tiden går så fort så fort just nu och mitt i en lycklig nedräkning inför USA-resan med min kära familj till min efterlängtade käre bror slog det mig just att det är riktigt ont om tid nu att få till den där VFU-rapporten som ska in innan jag kan ropa "SOMMARLOV!". (väldigt lång mening)
Men jag har en mycket bra VFU(praktik)! Det är roligt.

Hos Dig är jag underbar

Jag satte mig vid vattnet och bara var.

Måsar skriade.

Vattnet skvalpade kring den is som fortfarande är kvar.

I mina öron spelas Jars of Clay och utan något annat än varandet för mig blir jag uppmärksam på vad de sjunger om...

"If I stand let me stand on the promise that You will pull me through

And if I can´t let me fall on the grace that first brought me to You"

Vila! Så otroligt sköna ord.

And if I fall let me fall on the grace that first brought me to You..
Det är bara kärlek.

Kärlek kärlek kärlek.

...let me stand on the promise that You will pull me through...

Jag har hört att det finns ungefär lika många löften i Bibeln som det finns dagar på ett år. Jag tror ju stenhårt på att Gud håller sina löften så tänk om man skulle läsa ett löfte om dagen, och leva i det...

så att säga...

Så efter den låten kom Shattered Dreams med inledningsfrasen:

So much for the promises

:)

Kontrasten var så total från mitt nyliga hallelujah-moment!

Nej, här tror jag inte på några shattered dreams när det kommer till vad Gud lovat minsann!

nära

I kyrkan där jag går är det som det ska vara.
Gud får vara aktiv.
Det är svårt att komma dit, som jag gjorde i söndags, med ganska mycket pressade tankar, utan att Gud uppmärksammar en.
Han ser oss. Han bryr sig. Han vill finnas för oss mitt i vardagen. Han vet!
För mig är känslan så otroligt befriande då Gud påminner om att Han ser mig och om att Han är med i allt. Befriande på det sättet att jag kan släppa taget ytterligare lite och istället få vila i Hans famn.
Det som jag tror är speciellt med kyrkan jag går i är att där finns människor som lyssnar in Gud och som vågar bry sig, som vågar ta Honom på allvar och låta det Han säger få konsekvenser.
Det som hände var egentligen inte särkilt konstigt, men ändå skulle jag vilja påstå att det är ovanligt ATT det händer. Antagligen skulle det kunna hända mycket oftare. Det var lovsång och jag satt på en stol mellan andra gudstjänstbesökare som jag börjat lära känna. Hon som sitter till vänster om mig undrar om hon får be för mig, och visst, absolut!, får hon det. Jag har inte sagt henne någonting alls om vad jag pressats av under helgen, hur jobbigt jag upplevt det, hon har inte läst min blogg och från den kunnat förstå att jag nog kämpar med att orka med allt ansvar jag så lätt hamnar i. Men hon har lyssnat in Gud och ber precis för de sakerna. Mitt i prick.

Sådan är Gud. Och Han vill att vi ska veta det och få erfara, gång på gång, att Han finns. ...så mycket närmre än vi anar.

Pendlar

Att pendla är en ingrediens i mitt liv.
Inte med tåg eller så, utan jag pratar om något helt annat.
Jag pratar om när man ena sekunden, less på allt, utbrister: "Det är så jobbigt att vara så bra!" - eftersom det leder till en massa förfrågningar och engagemang - och den andra sekunden ler och tackar Gud för allt - efter att bl.a. ha sett:



Mitt livsmotto är att utmaningar är till för att mötas. Det håller mig inte direkt ifrån engagemang, men det är grymt utvecklande.

Hoppas jag nu inte pendlar tillbaka till att vara less under kvällen. :) I och för sig ska jag nog vara glad för att pendlingen är ett faktum. Det vore inte så bra om jag blev fast i deppighet...