tisdag 3 februari 2009

Tisdag kring 23

Klockan är efter elva på kvällen och jag har precis kommit hem. Det var ganska folktomt ute men för en stund sedan cyklade jag förbi en person som gick i motsatt riktning... Jag såg inte riktigt men jag tror det var en kille. Han såg så otroligt ensam ut och jag vet ju inte men jag kan tänka mig att han gav sig ut och gick nu av alla tider just av den anledningen att det inte är många andra ute. Han såg inte ut som andra. Direkt kände jag att jag ville stanna och säga hej. Bekräfta. Se. Erbjuda vänskap. Jag stannade t.o.m. cykeln efter ett tag... vände efter en stunds övervägande.... cyklade en bit... och vände sedan igen. Det kändes så löjligt och dumt att cykla upp bakom en helt främmande människa och bara vilja säga hej. Han kanske inte alls är ensam. Han kanske var på väg hem från en nära vän och är urbota less på människor som vill bry sig och tycker synd om honom i onödan.
Men något sa mig att det inte alls var så; något inom mig och synen av hans kroppsspråk.
Jag hade så gärna velat, men jag vågade inte.

Varför är det så svårt att bry sig? Kan det egentligen vara så farligt att säga hej?
Jag hoppas jag får en ny chans, som inte innebär att cykla ikapp honom utan som känns lite mer naturlig. Jag såg så mycket fint i honom som jag undrar om det får komma fram.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Fy vad roligt att det går så snabbt med breven :)

Sitter på min laptop nu och den funkar hur bra som helst!

Håller verkligen med dig i ditt inlägg! Finns en tjej på min skola här som alltid sitter ensam på lektionerna, de jag har med henne, och säger nästan aldrig någonting!

Såg det snabbt och ville tidigt bara börja prata med henne, men ändå gick det flera veckor till jag äntligen sa något och nu pratar vi lite då och då! :)

Kramar

Frida sa...

Bara att du faktiskt vände cykeln... Om alla brydde sig hälften så mkt om varandra som du så skulle den här världen vara en bra mkt varmare plats. Och att du faktiskt la märke till honom då de flesta, inklusive mig själv, alldeles för lätt försvinner in i sin egen värld och glömmer att lyfta blicken och ens registrera att folk runt omkring längtar efter något. Du är bra Jenny. Kul att ha hittat din blogg =)

Anonym sa...

Jenny, jag gillar din blogg och dina tankar och känner mig tacksam för att ha en syster som DU! :) Stor kram anna

Jenny sa...

Och jag är så GLAD som har så många goa människor i mitt liv!
Kram på er