Verklighet?

Där var småbarnen, de som just börjat skolan och deras lärare och föräldrar. De spelade brännboll.

Tjejerna var lika ivriga som killarna och såg så glada ut i ansiktet. En tjej skulle slå och då ropade en pappa på utelaget: "Flytta närmare allihopa! Hon kan inte slå så långt!" Hela utelaget flyttade nära henne, så nära att de nästan stod mitt uppe i ansiktet på henne. Flickan som hade greppat slagträet med iver och glädje, såg förvånad ut då hon hörde den där pappans ord. Hon såg besviken och skärrad ut fast hon ögonblicket dessförinnan hade haft seger i blicken. Nu blev hon osäker. Hon missade bollen två gånger. Hennes lag blev otåligt och stönade medan de där ute skrattade menande. Pappan flinade nickande, som "jag sa ju det". En vuxen ** man! Blickar utväxlades - vilken sopa hon är! "Men slå nu då!" gnällde killarna i hennes eget lag otåligt. Hon slog iväg den sista bollen rakt i händerna på den där belåtne pappan. Hon lunkade ledsen till första pinnen - hon hade just gett bort fyra poäng till det andra laget, istället för att springa frivarv som hon föreställt sig. Jag bestämde mig för att stanna kvar och titta. Jag var arg.

Nästa som skulle slå var en kille. Han hade iver och seger i ögonen när han dansade ut för att slå iväg bollen, precis som flickan före. "Backa nu då allihop! Det här kan bli farligt!" ropade samme pappa på utelaget och blinkade menande åt killen som genast morskade upp sig lite extra. Utelaget backade och spred sig, beredda på att han skulle klämma iväg bollen långt. Han missade alla tre gångerna. Men ingen stönade. Ingen skrattade. Ingen hummade menande. Alla översåg med det. Som om det var en högst tillfällig formsvacka, otur, kanske ojämnt underlag eller något. Killen var kanske lite sur på sig själv, men han såg inte det minsta ledsen ut då han traskade iväg till första pinnen och puttade undan tjejen som stod där och väntade. Så kom en flicka i gullig klänning, flätor och söta skor. Hon hade seger och iver i ögonen, precis som alla de andra, till och med mera för efter så många missar visste hon att nu måste hon se till att sätta fart på sitt lag. De andra ropade uppmuntrande till henne, men så talade en farsa i hennes eget lag. Han hade ett råd att ge henne i denna spännande stund. Han sa: "Hörru, hoppa över det om du inte vill. Du behöver inte, gumman. När jag kommer slår jag iväg oss allihop på frivarv!"

Jag tror faktiskt att det var hennes egen pappa som rådde henne att ge upp direkt. Hennes sträckta hållning sjönk ihop en aning, hon såg förlägen ut och som om hon ett ögonblick övervägde vad han sa och kom fram till att han säkert hade rätt, så istället för att skjuta iväg bollen som hon sett för sin inre syn, hafsslog hon efter bollen utan att ens försöka träffa den och så lommade hon iväg med böjd nacke. Men när det strax därpå var pappans tur blev alla som väntade vid pinnen ivriga och glada och hela utelaget spred sig och backade och såg nervösa ut.

Ur Tusen gånger starkare av Christina Herrström

Känner vi igen detta? Behandlas vi så markant olika utifrån om vi är kille eller tjej?? Formar vi på det viset varandra? Spelar förväntningarna jag som lärare ställer på eleven roll?