As a matter of fact

Vi.

Det är så coolt.

VI.

Albin och jag är ett vi. Det ska liksom vara så. Och det är något jag drömt om i hela mitt liv.
Att få vara VI med någon.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Andra tankar jag har just nu är att jag ofta upplever det som att vi kristna har en tendens att inte låta vår tro spela så stor roll. Att den bara är en privat del av mig som inte behöver ta så stor plats i min vardag. Som jag gömmer lite.
Ta inte illa upp nu, men jag tror Gud är intresserad av att få lite mer rum än så i våra liv. Han vill vara med jämt. (Jag spinner vidare lite på tankarna från mitt förra inlägg) Inte så att det handlar om att prata om Jesus i varannan mening. Inte alls så. Men jag är övertygad om att han vill vara med(räknad) jämt.
Att vara kristen handlar inte om att lyftas upp ur livets motgångar och jobbiga perioder. Nej. Det handlar snarare om att få en hand att hålla i i livets alla skeden. En famn att vila i. Det handlar om att inte behöva stå ensam mitt i allt utan att i nuet veta att Gud är med och lita på att han vet så mycket bättre än jag hur hela situationen uppkommit, varje detalj av den, och vad bästa lösning är. Honom kan jag fråga och lita på att han faktiskt har svar att ge. Det är tyvärr inte alla människor jag känner så för i alla frågor... Jag tror dessutom att Gud, som själv är skaparen av liv, kan finnas där och ge extra styrka då vi behöver det.
Jag vet att jag spelar roll för Gud. Du gör det med. Men jag är inte någon perfekt människa. Tro inte det. Jag skulle tippa på att jag är ganska som du.
Ibland kan jag känna det som att jag ska respektera och försöka förstå alla människors olika tankar, ställningstaganden, funderingar, värderingar... samtidigt som jag inte anser mig själv ha rätten att tala om mina egna - "man vill ju inte pracka på någon något". Men varför skulle inte jag ha rätt att förklara hur jag tänker när andra har det? Jag har fått en känsla av att vi borde våga låta Jesus få en mer naturlig plats i vårt liv. I vår vardag. I våra samtal. Vad är det för farligt med att den jag pratar med förstår att jag räknar med en levande Gud? Antagligen delar den personen med sig av sitt perspektiv på saker och ting så varför kan då inte jag göra det? För jag menar på intet sätt att det skulle vara likställt med att säga "Och du måste också tänka så". Jag menar att det handlar om att dela livet med varandra.
Jag tror att det spelar roll att även vi kristna avslappnat vågar tala om vår tro, våra frågor, funderingar, perspektiv... Ja allt. Det spelar roll.