Gud tvingar mig aldrig att umgås med honom. Men däremot får jag komma, av egen vilja, när som. Precis när som. Och hur som. Han finns där och väntar. Det är fint. Ibland önskar jag nästan att han skulle tvinga mig, men visst är det egentligen bra att det inte är sån han är. För vem vill bli tvingad?
Sen kräver han aldrig att jag ska prestera. Jag tror att han vill lära mig att vara och att bara leva. Här och nu. Som den jag är - den han har skapat mig till. Han erbjuder en fristad. Och när jag känner mig som svagast får jag märka styrkan som mest, för då får han rum i mitt liv.
Är för dig som för mig, att gudsbilden kan bli lite skev ibland?
1 kommentar:
Inte bara skev, helt bak och fram, upp och ner, syns inte alls... Ibland.
Skicka en kommentar