Jag har mötts av olika reaktioner såhär när jag ska gifta mig och jag kan fundera lite över värderingar vi har... För mig är det ett jättestort steg att gifta mig med Albin. Min önskan är att vi ska leva lyckliga tillsammans tills döden skiljer oss åt. Jag skulle aldrig planera att gifta mig med honom om jag inte trodde att det nog kan bli så. Förbli så. För jag är lycklig med honom. Men jag bara tror och hoppas, hur framtiden blir kan vi aldrig veta. Detta, att det är ett oerhört stort steg, har en del börjat prata om då mitt och Albins bröllop kommit på tal. En sa att bröllop var så speciellt för henne att hon inte skulle gifta sig förrän hon var helt säker på sig och sin partner. Men jag tror inte att du någonsin kan vara helt säker. Kanske för nuet, men du kan inte idag vara helt säker på att äktenskapet håller om 20 år. Det kan jag, som sagt, bara hoppas på, be för, och göra mitt bästa för att det ska.
Men...nu kommer min fundering om hur vi värderar: Hur stort steg är det att skaffa barn? Det är ju ett nytt liv, en ny människa som sätts till världen, som behöver sina föräldrar och som påverkas av hur föräldrarna har det. De som reagerat genom att prata med mig om hur oerhört stort steg det är för dem att gifta sig - och därmed ännu inte har gjort det - har barn. Är det ett mindre steg att skaffa barn?
Inte i min värld.
Hur stort och heligt äktenskapet än är för mig så går det att ta sig ur. Föräldraskapet kan du aldrig ta dig ur. Det, om något, är ett stort steg.
4 kommentarer:
=) Du är klok Jenny. Tänk bara på vad ni har tillsammans och på att ta hand om er relation. Jag tror att ni kan klara allt tillsammans, bara ni anstränger er lite och tar med Gud i processen. Barn tror jag aldrig man är redo för, men av någon outgrundlig anledning verkar det gå helt utmärkt ändå =) Att gifta sig är ett steg rakt ut i luften. Man kan aldrig veta, men man kan hoppas och ge sig den på att det ska funka. =) Jag tror ni kommer få ett underbart liv tillsammans =) Tack för kommentaren om kyrkan på min blogg. Coolt att vi tänker så lika fastän vi inte setts på åratal..=) Stor kram till dig!
Vet du, om precis samma sak har jag och mannen i mitt liv diskuterat nångång. Om hur man bara kan "råka" få barn, men hur man aldrig skulle kunna "råka" gifta sig. Jag håller med dig. Äktenskapet är ett stort steg, men att skapa ett nytt liv, det är ännu större! Älskar dig vännen! Puss!
Vill bara förtydliga ifall det är någon som undrar: Jag tvivlar inte på att Albin och jag kommer att få leva ett långt och lyckligt liv tillsammans, tills döden skiljer oss åt, jag bara menar att jag ändå inte kan påstå att jag VET att det kommer bli så. Det är en skillnad i det.
Sen kom jag på att det kan finnas de som oplanerat blivit gravida och som kanske känner sig trampade på, men mitt funderande rörde ett aktivt ställningstagande att skaffa barn respektive gifta sig.
Kram på er alla underbara
Tänk att till exempel ta körkort eller gifta sig kan man inte göra hur som helst utan utbildning eller tillstånd av olika slag. Men barn får man sätta till världen utan minsta utbildning... Att få barn "skakade om" mitt liv mer än att gifta mig - helt plötsligt var jag tvungen att anpassa hela mitt liv efter en annan individ som var helt beroende av mig. Visst anpassar jag och Calle våra liv efter varandra, men det gör vi ömsesidigt! Jag är nog inte oumbärlig i Charlies liv - skulle något hända mig så tar förhoppningsvis andra människor hand om honom på bästa sätt...
Varken barn eller äktenskap är nog någon riktigt redo för så där automatiskt utan man får välja att göra sig redo och satsa 100% i det man går i istället!
Skicka en kommentar