lördagsfilosoferande

Det är så annorlunda att läsa dramakurs än spanskkurs. Nu tänker jag inte bara spanska jämt utan hinner reflektera över livet. Tänk så omväxlande! =) Nä, men det är sant. Det var så mycket av tiden under spansstudierna som gick åt till tankar på grammatik och vokabulär, och rent allmänt Spanien och allt som har med det att göra. Drama och teater har ju mer att göra med att leva. Att, som vi just nu gör, lära känna en hel rad med karaktärer som är med i pjäsen vi ska spela upp gör att man får en hel del nya perspektiv. Jag har insett att min fantasi är lite åtsidosatt. Känner att jag är lite låst då jag ska föreställa mig mina rollkaraktärers liv i detalj. Måste locka fram den för tänk så mycket roligare det blir med en aktiv fantasi!

I ett av samtalen vi hade om pjäsen kom vi in på att det är så fokuserat idag på att leva som huvudroll i en film. I en egen film. Inte bara leva, utan verkligen att allt ska kretsa kring en själv på nåt vis. Vet inte om du som jag brukade dagdrömma om att vara den där alldeles speciella. Ända sedan jag var på lågstadiet kommer jag ihåg såna dagdrömmerier. Om att bli sedd. Det behöver ju dock inte vara riktigt samma sak att vilja att allt kretsar kring en själv och att vilja bli sedd. Att bli sedd tror jag är ett av människans grundläggande behov. Men kanske att det är bristen på att bli sedd som framkallar önskan om att "spela" i en egen film där allt kretsar kring en själv...Kanske att det är en slags önskan om att visa världen vem man är när den envisas med att inte se en...

Jag önskar vi alla kunde göra varandra tjänsten att se varandra. Att på så vis hjälpa varandra, samhället, mänskligheten. Om vi ser varandra behöver vi inte fokusera på att se oss själva, för det finns det ju då andra som gör. Tror ni inte det är en bra plan? ;)