f.r.i.

Jag brukar inte vara rädd
Nästan aldrig faktiskt
När jag var liten blev jag rädd att någon pyroman skulle komma och tända eld på huset när vi sov. Då berättade mamma att det stod änglar omkring vårt hus och beskyddade det. Jag föreställde mig dem stora, lika stora som huset, och verkliga. Fast osynliga.
Faktiskt är det nog till stor del därför som jag sedan inte varit särskilt rädd. Jag har alltid känt mig beskyddad. Av Gud och hans änglar.

Jag har börjat läsa drama- och teaterpedagogik B nu. Det är roligt! Jag kan ju inte så mycket om teater, som det handlar om nu, så jag ser fram emot att lära mig. Vi ska spela en pjäs här om några veckor som vi ska börja repetera. För att vi ska kunna tänka oss in i de 16-åriga karaktärer som finns i pjäsen fick vi häromdagen tänka oss tillbaka till när vi själva var i den åldern. En av frågorna vi skulle svara på var vad vi var rädda för då.
- Inget - var min första tanke.
Men direkt efter kände jag att det inte stämde. För jag mindes att jag inte var fri. Insåg att det ju var rädsla som varit mina bojor. Rädsla för vaddå??
Jo. Min egen personliga fiende. Den hemska. Som jag inte kunde hindra eller kontrollera.
Men som fick mig att i lite större grupper
tystna
noga formulera för mig själv innan jag sa något högt, och undvika längre tid i blickfånget
undvika diskutioner, eller att bli ifrågasatt
inte våga vara spontan, och alltså helt mig själv...
Rodnaden.

Som tur är har inte den rädslan greppet om mig längre. Bara småsmåsmå stunder ytterst sällan. Men då med ett löst grepp, som lätt släpper. Och smyger den sig på så bryr jag mig inte om den. Oftast känner jag mig fri och minns den inte.
Vet inte riktigt vad jag gjort för att bli fri den, mer än att jag
vågat anta utmaningar eftersom jag vet att jag växer av dem
VELAT övervinna den
och kanske mest av allt: litat på orden Jesus sagt om att ingen av oss ska behöva vara slavar under något utan att sanningen ska göra oss fria.

Ingen av oss ska leva med bojor. Inte av något slag. Vi är skapade till att leva i frihet. Jag har hittat min frihet i Gud. Det är bara han som kan befria så totalt. Tro mig.
Eller nä, förresten; tro honom!

...det var så skönt att inse skillnaden mellan nu och då.