tankar efter jul

Det fina med kärlek
är att den bara blir större ju mer man ger bort av den.
Att den kan omsluta,
ge trygghet
glädja.
Och att den kan kännas så starkt!
Det finns en 6-åring som jag älskar så jag inte vet vart jag ska ta vägen. =)
Det finns absolut andra jag älskar lika starkt. Hemligheten med denne lille kille tror jag är att han är så duktig på att visa sin kärlek. Helt naturligt. Och då kan inte kärleken inom mig göra annat än börja vibrera och växa. Märkas.
Vi är kanske lite fega att till vardags visa varandra kärlek. Helt avskalat och bara ärligt menar jag. Kanske är det t.o.m. så att vi inte riktigt tar oss tid. Oj vad vi förlorar på det! Kärleken är inte till för att hållas inom sig själv, för sig själv.

Och hoppet.
Adventstiden symboliserar hopp för mig.
Hopp om liv.
Hopp om ljus.
Hopp om kärlek och mening.
Ibland ber och ber man. Hoppas - mycket eller lite, men iallafall: hoppas. Och hur mycket man än tror i början kan det vara svårt, iallafall för mig, att inte tappa modet om det dröjer och fortsätter verka hopplöst. Det är svårt att inte ifrågasätta och tvivla på om man gör rätt som hoppas.
Om det är någon idé.
Men så kommer de.
Bönesvaren och ljusglimtarna som påminner om att det är värt att hoppas. =)
Att det är värt att tro.
Att det nog ändå är så att det finns något mer än bara det vi ser.
Något som består. Som älskar och vill väl. Som har makt.
Att Han finns.
Och inte ens som någon avlägsen utan nära.
Här. Nu. Delaktig.
Jag bara ler. =D
Det är ju faktiskt underbart

.