Efter att ha gått i kyrkan i hela mitt liv skulle man kunna tro att jag resonerat annorlunda men icke.
Kanske känner du igen dig:
Jag kan väga fram och tillbaka om jag ska gå till kyrkan eller inte. Det är inte en självklarhet att jag går dit varje söndag. I mitt resonerande utgår jag ifrån mitt eget behov, funderar kanske utifrån vad det ska handla om eller vilka som ska medverka. Jag gör någon slags värdering av vad det skulle tillföra mig om jag gick.
Mig, mig, mig.
Är det ett svenskt förhållningssätt?
Det har i alla fall gått upp för mig att jag haft helt fel perspektiv, och det är pinsamt att jag inte insett det tidigare. Att jag trott att det är sak samma för andra om jag går eller inte. Att det bara handlar om mig.
Att församlingen brukar liknas vid en kropp där vi alla utgör värdefulla delar innebär att faktumet istället är precis tvärtom: Jag kan tillföra församlingen något. Jag är en värdefull del och om jag inte är där lämnar jag ett tomrum. När jag är där fyller jag en plats. Bara genom att vara jag. Varje person är viktig.
"Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med
en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp,
vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi
fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp." 1 Kor.12:12-20
Var detta självklart för dig eller har du tänkt som jag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar