Vad heter Din längtan?

Jag tror jag har gått in i en ny del av mitt liv. Jag upplever det som att jag är i någon slags omvänjningsfas. Och egentligen är det inte konstigt. Omständigheterna är väldigt annorlunda än vad de var i våras. Visst är det fortfarande skönt att bo själv men jag har kommit på att jag är rätt så ensam. Jag som alltid haft så många vänner att jag knappt hunnit med dem alla upplever mig nu sakna såna där alldeles speciella vänner där det där finns. Där det inte bara är ytlig vänskap. Det där då det bara är så självklart att man kan prata om allt och helt känna att man kan vara sig själv. Där man finns för varann. Ena dagen lyssnas det mest på den ena, andra dagen lyssnas det mest på den andra. Och där det är självklart att vilja ses, samtidigt som det är utan krav på att alltid ses eller på att behöva bevisa något.
Där man känner varandra.

Just nu är det istället en hel del som är nytt i mitt liv. Visst känner jag många härliga människor, men de där "bästa" kompisarna finns numer inte i min vardag. I en del fall beror det helt enkelt på att vi inte tagit oss tid för varann och därför inte står varann lika nära längre. Det är lite vemodigt och det förstärker den längtan som började gro i mig i somras: Att få bo in mig i ett samhälle vars invånare är lite mer permanent boende än vad de i detta studentbefolkade är. Att få gå till mitt jobb, bli stammis på affären, en del av bygden... Här är livet så tillfälligt på något vis. Ständigt föränderligt, i en högre grad än utanför studentvärlden.

Jag är ensam. Har insett det idag. Sådant märks inte på samma sätt då man bor i kollektiv så kanske att det t.o.m. har varit så länge...

Längtar efter någon att vrida och vända på mina tankar tillsammans med. Någon som kan hjälpa till att tänka. Någon att skratta med. Jaa...O.s.v.

Imorgon ska jag i alla fall träffa en av mina hjärtevänner. Hon är på genomresa.
Det ser jag fram emot.