bubbubbubbubblande

Jag har en keyboard vid mitt fönster.
Utanför bara träd och jag får vara i min egen värld.
Där kan jag sitta och sjunga sånger som den här:

Förra helgen var vi ett härligt gäng som åkte upp till Lappis .
När jag första kvällen stod mitt i lovsången försökte jag hitta ord för att beskriva känslan inom mig.. det är svårt!

Den är som bubblande, större än att den får plats inom mig, jag vet knappt vars jag ska ta vägen

- det är ren och skär lycka över att vara så älskad och få komma så nära Kärleken och Sanningen själv, samtidigt som det är en frustration över att inte dela detta underbara med alla mina nära och kära. Det är som att vilja explodera och låta folk omkring mig träffas av allt som fyller mig, men så går det inte utan det stannar inom mig och hur jag än nästintill flyger så är det ändå inte säkert att du ser samma verklighet som jag.

En längtan. Att smitta av.

Som snarare bär mig än tvärtom.

Jag älskar verkligen Jesus. Och hur det än är med saker och ting så är det sant att han älskar oss mer än något annat. Det är sant att han dog för oss, att han är starkare än döden och att han trots korsfästelsen lever än i dag. Och han längtar sig gul och blå efter att vi ska vilja komma nära.

Och det är underbart att göra det.
Det tror jag att jag lyckats förmedla. :)

Och det är så enkelt.
Som att vända sig till. Att visa sin längtan... viska ett ord...