BaRnFöRbJuDeT

I natt drömde jag att pappa och jag var ute och gick. Vi slog följe med tre män som var trevliga att samspråka med. Jag tror inte att vi kände dem sedan förut. De var mörkhyade alla tre. Vår promenad ledde oss in på ett stort grönområde, en stor grässlänt där människor här och där låg på rygg och vilade i det härliga vädret. Var de än låg, ensamma eller bredvid andra, så blundade de och lade inte märke till oss som kom gåendes. Kanske sov en del... Då visar det sig att de tre männen vi slagit följe med (eller som slagit följe med oss, jag vet inte) inte är så trevliga trots allt, för de tar fram yxor och hugger varje person som vilar fridfullt på gräset i huvudet så att huvudet klyvs i två delar. Pappa och jag börjar springa för genast inser vi att vi kan komma att gå samma öde till mötes. Vi springer snabbt över gräset och in i skogen på andra sidan. Där fullkomligt flyger vi fram och sicksackar mellan träden med de tre männen på fortfarande lämpligt (?), fast hotande, avstånd bakom oss - och vi är glada för att vi precis tog lite svamp för oj vad mycket snabbare det går att förflytta sig då!

En väldigt konstig dröm. Jag är sällan rädd eller skrämd i verkligheten. Inte i drömmar heller. Men det kan onekligen kännas rätt jobbigt, som i denna dröm. Läskig är den inte förrän jag vaknar och tänker på vad som verkligen hände.

Riktigt rädd har jag inte varit i en dröm sedan... ja, jag kommer inte riktigt ihåg hur liten jag var... men sedan jag var något mellan 7-10 år kanske, då jag efter en rad av mardrömmar bad till Gud om att aldrig mer få drömma en mardröm. Och jag kan inte minnas att det har hänt sedan dess. Dock har jag ofta drömt drömmar som den ovan, då jag är jagad. (Till mardrömmar räknar jag alltså bara drömmar då jag faktiskt känner mig rädd och otrygg). Och när jag drömmer jagade-drömmar så kan jag alltid, när jag vaknar, komma på något som jag är rätt så stressad över för tillfället. Just nu kämpar jag lite mot att inte känna mig trängd av tiden...

Frågor man kan ställa sig utifrån detta:
Är jag smygrasist??
Är det själviskt att i ett sådant läge rädda sitt eget skinn i stället för att spela någon slags hjälte och försöka stoppa att alla på ängen dör?
Är det sunt att inte bli rädd för män med yxor som springer efter en??

Det tåls att fundera på... Jag vill ogärna se mig som rasist. De tre mörkhyade männen kan eventuellt ha att göra med en förirrad färd in i Miamis inte så säkra kvarter... Faktum är dock att jag typ bara umgås med etniskt svenska - eller vilken benämning som är politiskt korrekt - och jag har det senaste halvåret börjat tycka att det är väldigt tråkigt att det är så...

Svaret på varför jag sällan är rädd finns på http://www.myspace.com/eriktilling i låten St Patricks Bön.