Tröst

Min fine och jag konstaterade senast igår att det här med att vara förälder är nog det svåraste vi någonsin gjort... Idag då Joel är på förskolan och Hilda sover ute i vagnen passar jag på att sitta i soffan och slöläsa i en gammal Vi Föräldrar. (Oj så sällan jag gör sånt! Borde prioritera vilan oftare.) Redan på första sidan finner jag tröst:

..."dagens mammor och pappor är snabba att skuldbelägga sig själva när de inte kan lösa problem som uppstår. Det helt naturliga trotset hos barnen upplevs som ett personligt nederlag, mammighet som ett misslyckande och barnens sömnsvårigheter som något som säkert beror på att man själv är så stressad..."

Egentligen borde man kanske veta det, att det är så här det är helt enkelt. För de flesta. Inte bara hos oss.