Min son håller på att bli så stor. Han står! Och övar på att våga ta steg. Dessutom når han så mycket han inte alls kommit i närheten av innan. Häromdagen stod han vid vår buffé (möbeln) och fick syn på frukten som låg där ovanpå. Så sträckte han upp sin lilla hand. Han sträckte sig och sträckte sig och lyckades till slut! Jag tror aldrig jag får se någon se mer nöjd ut än vad han gjorde när han tittade på mig och sedan förde nektarinen han höll i handen till munnen för att ta en tugga.
Han fick såklart äta färdigt nektarinen - men vid bordet och med haklapp!
Jag såg ju vad han var ute efter och hade kunnat ge honom nektarinen långt innan han började kämpa för den, men då hade han inte fått bli så glad över sin egen prestation och jag hade inte fått se hans nöjda ansiktsuttryck.
Det slog mig att Gud fungerar likadant.. Han vet vad vi sträcker oss efter och skulle mycket väl kunna servera oss det på en gång. Men han vet att vi växer av att själva få klara av. Att vi efter vår prestation, som i sig kan ha kostat på, kan bli sådär barnsligt nöjda och kanske också möter hans blick för att dela glädjen. Då bemöter han oss med världens största leende tillbaka.
3 kommentarer:
Och snart kommer ni till oss. Åh vad jag längtar!!
Kram Marie
Ja snart kommer vi!
Du är minsann en tjej med många kloka tankar och slutsatser! :) Likaså mamma till en riktig sötsak! ;D
Skicka en kommentar