Steg för steg

Idag har vi varit tröttisar Albin och jag. Joel är förkyld så det står härliga till men är ändå pigg och glad, som vanligt.

Vi har varit i kyrkan idag. Jag tycker så mycket om min församling! Den har verkligen blivit ett hem för mig. Varje gång är det så uppmuntrande för det händer så mycket i våra liv och jag slappnar av mer och mer i tron på den Gud jag ju vet är verklig. Allt för länge har jag kämpat med att tro honom om att vara den undrens Gud som jag egentligen, med mitt intellekt, vet att han är. Och jag vet att jag inte är ensam. I många kristna sammanhang (upplever jag) att det talas om undrens tid som något verkligt men avlägset... Men det ska inte vara avlägset. Det ska vara naturligt, självklart, här och nu. En del av vårt liv. Och inget konstigt. Gud är lika nära som luften vi andas. Och han är nära med hela sitt jag. Han lämnar inte sin förmåga att göra under någon annanstans. Jag kände tydligt igen mig i vad en i församlingen sa för någon vecka sedan: Jag tvivlar inte på Gud men jag tvivlar på mig. Kan Gud verkligen göra under genom mig? Att vistas i en miljö där det gång på gång berättas om Guds ingripanden i vardagen hjälper mig att steg för steg slappna av mer och mer i tron. För jag tror att det är vad det handlar om. Att våga slappna av i Gud. Låta honom leda.

Han har boostat mig de senaste månaderna. Gång på gång har han låtit olika människor i min närhet påminna mig om vem jag är och inte förrän han började göra det insåg jag att jag behövde det. I mina egna ögon var jag inte (längre) alls lika bra som han menar att jag är. Dessutom har han (troligtvis) börjat ge mig hintar om var och hur jag ska jobba i höst och som vanligt verkar det klockrent och en helhet jag inte alls hade kommit att tänka på själv. Inget är klart än så jag säger inte mer än att jag hoppas det nu går i lås allting. Men det känns som att det är helt rätt, så det tror jag att det gör. :)