Sköna maj välkommen hit!

Avslutar april månad med att sjunga en trudelutt för mig själv:

Your love never fails

Verse 1:

Nothing can separate

Even if I ran away

Your love never fails

I know I still make mistakes, but

You have new mercy for me everyday

Your love never fails

Chorus:

You stay the same through the ages

Your love never changes

There may be pain in the night

But joy comes in the morning

And when the oceans rage

I don’t have to be afraid

Because I know that you love me

And your love never fails

Verse 2:

The wind is strong and the water’s deep, but

I’m not alone here in these open seas

Cause your love never fails

The chasm was far too wide

I never thought I’d reach the other side

But your love never fails

Bridge: You make all things, work together for my good 

Stilla

Några timmar helt för mig själv.
Äntligen möjlighet att tänka färdigt. 
Genomföra. Avsluta.
Och slutligen landa.
Underbara känsla.

Egentid utan att hinna bara vara är egentligen ingen egentid. Det blir bara fixartid.

Imorgon far Joel och jag med svärföräldrarna till fjälls! En hel vecka. Blir niiiiiice! 

Sy så det ryker

 Örngott och påslakan åt lilleman i finfina tyger. Jag är extra förtjust i påslakanstyget. Idag sydde jag färdigt kuddfodralen till soffan (fyra st totalt) och häromdagen kläddes pianopallen om. Kul!

Väggtext från flatebo.se.

Påsken

 Påsken spenderade vi i ett fint fint hus hemma hos goda vänner. Det var så skönt att komma iväg några dagar. Vi gjorde egentligen inte så särskilda saker. Vi umgicks. Skötte barnen. Pratade. Spelade spel. Åt. Ja, ni vet. Och just att inte göra så mycket särskilt var precis vad vi behövde. En lugn helg tillsammans.

 Vädret var fint (om än innehållande mer snö än vad som hoppats på). 

Joel fick stifta bekantskap med katter, hästar och en gitarr.

 Mest var han med sin kompis A som precis fyllt 1 år. 

Han kunde t.ex. skjutsa honom på muminbilen.

Glad påsk!

Delar med mig av min favoritartist numer och önskar er alla en glad påsk!!

Steg för steg

Idag har vi varit tröttisar Albin och jag. Joel är förkyld så det står härliga till men är ändå pigg och glad, som vanligt.

Vi har varit i kyrkan idag. Jag tycker så mycket om min församling! Den har verkligen blivit ett hem för mig. Varje gång är det så uppmuntrande för det händer så mycket i våra liv och jag slappnar av mer och mer i tron på den Gud jag ju vet är verklig. Allt för länge har jag kämpat med att tro honom om att vara den undrens Gud som jag egentligen, med mitt intellekt, vet att han är. Och jag vet att jag inte är ensam. I många kristna sammanhang (upplever jag) att det talas om undrens tid som något verkligt men avlägset... Men det ska inte vara avlägset. Det ska vara naturligt, självklart, här och nu. En del av vårt liv. Och inget konstigt. Gud är lika nära som luften vi andas. Och han är nära med hela sitt jag. Han lämnar inte sin förmåga att göra under någon annanstans. Jag kände tydligt igen mig i vad en i församlingen sa för någon vecka sedan: Jag tvivlar inte på Gud men jag tvivlar på mig. Kan Gud verkligen göra under genom mig? Att vistas i en miljö där det gång på gång berättas om Guds ingripanden i vardagen hjälper mig att steg för steg slappna av mer och mer i tron. För jag tror att det är vad det handlar om. Att våga slappna av i Gud. Låta honom leda.

Han har boostat mig de senaste månaderna. Gång på gång har han låtit olika människor i min närhet påminna mig om vem jag är och inte förrän han började göra det insåg jag att jag behövde det. I mina egna ögon var jag inte (längre) alls lika bra som han menar att jag är. Dessutom har han (troligtvis) börjat ge mig hintar om var och hur jag ska jobba i höst och som vanligt verkar det klockrent och en helhet jag inte alls hade kommit att tänka på själv. Inget är klart än så jag säger inte mer än att jag hoppas det nu går i lås allting. Men det känns som att det är helt rätt, så det tror jag att det gör. :)  

De tänder nån slags längtan inom mig

Årets i särklass mest citerade fras (av mig):

"Alright - bapababapabababababaBAA"

Å kom ihåg: Du kan ju bli nåt!

Finbesök

 Bus och mys i massor när mormor och morfar var på besök i helgen. Albin och jag hade fullt sjå att motsvara Joels busförväntningar morgonen efter att de åkt hem...

En trött lilleman.

Kloka ord

Häromdagen lyssnade jag till Tomas Sjödin. Jag rekommenderar hans krönikesamling Jag lutar åt Gud för dig som vill ha korta, vardagsnära, tänkvärda texter att läsa. Av det han sa bär jag med mig framförallt två saker:

- Det pratas mycket om att räcka till på alla möjliga sätt. Framförallt suckas det över att inte räcka till på alla möjliga sätt. Men vem har sagt att vi måste räcka till????

- En cirkusartist som svingar sig i trapetser och efter att ha färdats i luften tas emot av sin kollega måste lita på denne kollega till 100%. Det är inte tal om att själv försöka få grepp utan det är kollegan som måste sköta greppandet, annars går det åt skogen för båda två. På samma sätt funkar det med att lita på Gud. Bara svinga oss mot och låta oss fångas. Greppas. Inte själva försöka få grepp om Gud utan låta honom få grepp om oss. Wow. Det påminner mig om vad en bekant berättade för drygt ett år sedan. Han hade så länge försökt greppa tag om Gud. Men inte lyckats. Så hade han förstått att det var Gud som skulle greppa honom.
Vi behöver (bara) svinga oss mot. Resten gör Gud. Han tar emot. Dig. Och mig.  

Våren smyger sig på!

Solen, jag och underbare sonen. 

Jag klagar verkligen inte på att vara föräldraledig dessa dagar.

...och inte annars heller.