I´m on fire

Det är konstigt det här med prestation. När det gäller sådant man måste men som man kanske inte skulle göra om man slapp... I onsdags fick jag reda på att jag inte låg så bra till inför uppsatsinlämningen som jag trodde. Tokjobbigt besked till en början, men sen kom koncentrationen. För nu vet jag att jag måste. Och jag jobbar på hela dagarna. Förut var det tvärtom - jag visste att jag inte var tvungen, men tänkte att det var lika bra att göra det i tid. Men tanken räckte inte för att hålla koncentrationen uppe långa stunder.

Så. Egentligen föredrar jag det när det är som nu = eld i baken.

Och det är klart att jag ska skicka in min uppsats på fredag, precis som tanken var. No question about it.

Vill ju inte riskera att min fine blir arg. :P
Nä. Det är det ingen risk för. Snarare jag då i så fall, på mig själv.

sporadiskt pluggande

Hemskt vilket sug jag har inom mig.
Det stör min koncentration.


Men sug efter vad??

Mer vit choklad?
Glass?
En av bullarna jag bakade i helgen?
Näe, det är konstigt nog inte ett sötsug.


Ska jag göra en macka? 
Ta ett till minipäron? ..Eller två?
Nej.
Inget jag tänker på säger suget ja till. 

Jag gör mig ännu en kopp te och antar att det är frihet från uppsatsskrivande suget handlar om. Och hur bekämpar vi det? 
Vi skriver på uppsatsen.


Eller vad säger jag, här finns inget vi. 
Bara jag, jag och jag. 


Gode Gud, låt bitarna i analysen falla på plats idag!
(haha, där blir det ju ett vi ändå - yes!)

Åter till vridandet och vändandet!

jag är glad

Orken i kroppen
Kreativiteten
Spontaniteten
Glädjen
Livet!

Sakta men säkert kommer jag tillbaka!
Jag pratade med en god vän igår och vi kom, så klart, in på uppsatsskrivande och att vara helt uppslukad av det man har att göra. I sådana perioder upplever vi båda att vi tappar bort oss själva. Jag berättade att jag seriöst har funderat på om jag är totalt känslokall och gång på gång kommit på mig med att inte alls undra hur den jag pratar med har det. När jag sa det utbrast min vän lättat. "Blir du också sådan?! Så skönt att höra!" Och så kom vi fram till att både vår empati och spontanitet, och omtänksamhet, försvinner när vi måste lägga all energi på t.ex. uppsatsskrivande. Det är konstigt, och obehagligt att inte känna igen sig själv.
Så nu njuter jag. För jag märker att jag mer och mer blir mig själv igen.

tRöTt

"Jag har typ fått dåligt samvete om jag gått ut på en promenad" sa han som också skrivit uppsats och jag höll snabbt med: "Ja, jag vet! Jag har inte haft tid att träna på hela höstterminen!". SÅ busy känner man sig när man har en uppsats på G. Men som vanligt är det typiskt en själv att tro att det bara är jag som upplever det så. Mycket skönt att höra att jag inte är ensam! Har kämpat för att hålla mig vaken tills nu för jag var dötrött när jag kom hem från slutseminariet. Det känns som att jag har ett stoooooooort behov av att bara vara ledig och få sova. När min handledare föreslog att vi ses kl 11 imorgon undrade jag t.o.m. om vi inte kunde säga 11.30 - så kan jag verkligen sova ut och ta det lugnt först. :)
Nu ska min fine och jag äta nybakta bröd som han bakat!
Kram

Leva upp, inte ner

Kommer ni ihåg att jag skrev om en liten grupp  i vintras? En grupp som gjorde mig otroligt gott. Den gruppen är tyvärr inte möjlig längre, men vet ni; jag har fått en ny grupp. :) Den här gruppen är annorlunda på många vis men jag mår så bra i själen då vi ses och efteråt promenerar jag hem med ett leende på läpparna och med ny energi. För min vardag i övrigt, just nu, har en tendens att dränera mig, som jag nog redan varit inne på. Jag tror att en bekant träffade ännu en punkt i sammanhanget då hon sa: "Du är ju ett så otroligt social creature så det är klart uppsatsskrivande tär på!" Jag kände att hon har rätt.

Igår var vi en reducerad del av gruppen som satt och åt ostscones bland en massa tända ljus och pratade om livet som tjej (eftersom grabbarna var på andra håll) och svensk, hjälpte varandra att byta perspektiv.
Samtal som berör.
Som får komma djupare än att bara flyta omkring på ytan.
Ett givande och mottagande.
Det får mig att leva upp.
För jag behöver mötet, och anar att vi är många som delar det behovet.

...Här nära, närmre än jag anar, finns Du som känt mig innan jag fanns till...

underbara pensionärsliv

Det här kanske låter lite hemskt men vet ni -  jag längtar efter att bli pensionär. Ja. Att ha all tid som sin. Alldeles alldeles underbart! Under dagen då jag suttit här vid mitt skrivbord och min dator har jag hört paret som bor under mig. Jag hör tv-ljud, eller kanske är det musik... föreställer mig att de bakar, slöar framför tv:n, pratar, dricker kaffe... Och så är de såklart bara nöjda.
Självklart finns det avigsidor med pensionärslivet oxå, men snälla låt mig nu bara få leva lite i min dröm. 
Tänk så viktigt det är att luska ut vad vi mår bra av. Jag har t.ex. kommit fram till att jag inte mår bra av att dag ut och dag in sitta stilla vid ett skrivbord - även fast jag ju tycker att det är kul att läsa och skriva. Jag behöver få vara kreativ och mer aktiv med hela kroppen. Bara att igårkväll äntligen ta mig tid till att börja sy kuddfodralen, som jag köpte tyg till för ett bra tag sedan, gjorde mig gott. Jag fick skapa och göra något praktiskt.
Vet du vad du mår bra av?

Att slå som en tjej

Kathleen Gallaghers ord i boken Drama Education in the Lives of Girls (2000:6):
"I would like to recall a significant story about my father. And thinking about him means remembering my 'daughter-self'. I was 12 years old when my father read, in our community newspaper, about a new baseball league that was about to begin in the east end of Toronto. It announced a registration date for kids between the ages of 11 and 17 at the local community centre. My father asked me if I would like to play and I thought I might. He took me along to register, but when we arrived, the baseball convenors kindly explained that it was a hardball league, the implication clearly being not for girls.

They explained to my father that there were several softball leagues in the area that I might like to join. Referring to the newspaper clipping in his hand, my father persisted, indicating that their advertisement invited 'kids' to play baseball. They delicately explained further that, despite having advertised the league that way, it would be evident to anyone that it meant boys when they saw that it was a hardball league. I remember feeling a little embarrassed that my father still did not seem to 'get it'. Even I understood that hardball was for boys. At that point, he turned to me and asked whether I would like to play hardball. Somewhat confused, but rather instinctively, I nodded 'yes' and my father turned back and looked blankly at the chaps behind the desk. I was very aware that they seemed irritated, but to my surprise they looked at each other and then turned to us and one of them said, 'Well she can try it if you like, but I don´t think she´ll enjoy herself.' My father turned around to me again and asked if I´d like to play baseball. I gave a definitive 'yes!' We signed the forms and picked out a uniform; I could hardly wait until my first game.
In the first year, I was the only girl in the league; the next year there were two others. Today, when I drive by the park where I used to play - in the diamond under the big stadium lights - I smile because half of the players on the fields are girls. And like me, these girls don´t 'throw like girls' because they are expected to throw strongly and skilfully. I am grateful now, in many circumstances, that I don´t 'throw like a girl', but I am more grateful that my father wanted to realize a different world for me - a world of possibilities - a world where girls play hardball too."

The Fun Theory

Med tanke på att vi är flera nuförtiden som rör för lite på oss så kan det ju vara vettigt att fundera på alternativ till att gå på gym eller träna på andra sätt som vi inte tar oss för. Jag presenterar här exempel på The Fun Theory. =)

Exempel 1: Igår kunde du ha fått en rolig syn om du befunnit dig på samma stadsbibliotek som jag. I ett av studierummen, med perfekt insyn tack vare glasväggen, pågick kreativt skapande för fullt! Malin, Elin och jag har läst samma bok (en avhandling), bearbetat den och ska på fredag redovisa genom en gestaltning av det hela. Vi har valt att lägga det på en abstrakt nivå och utan ord, till musik. Antar att du har svårt att se det framför dig, men jag kan meddela att vi hade väldigt roligt! Äntligen får vi vara praktiska, leka runt, åla på golvet, använda kroppen och inte bara sitta stilla och försöka få hjärncellerna att skapa i sin ensamhet! Jag tror dessutom att det kan bli bra. Vi var alla upprymda när vi skiljdes åt och idag meddelade Malin att hon har träningsvärk i benen...! Men att dramapedagogik är bra både för kropp och själ det vet vi väl redan??

Exempel 2: Ta en titt på detta...

Fun can obviously change behaviour for the better.För egentligen vet vi nog att vi ju mår bra av att röra oss. Vi vill ju bara att det ska vara kul också!

Eller hur?

En annan dag

ska jag ta fram symaskinen och sy nya kuddfodral,
ska jag breda ut fotografier och papper över hela bordet och låta inspirationen flöda,

ska jag tända ljus, vira in mig i en filt, bulla upp kuddarna bakom ryggen och försvinna in i tredje Stieg Larsson-boken....

Men inte idag. För jag har plugg upp över öronen. Så; åter till Word!

I detta nu

Min mor är på väg till Nepal. Min yngste bror är i USA och hälsar på sin andra familj och en massa vänner som han saknat det senaste. Själv sitter jag med skolarbete men i min hjärna finns en bild av en soffa från dagens reklam som jag skulle vilja åka och kolla på... Skoluppgiften jag har framför mig förvånar mig med att fånga mitt intresse och jag önskar att jag kunde plugga hela helgen. Egentligen skulle jag vilja stanna upp tiden lite så att jag först kunde installera tillbaka program på min dator som jag formaterade om igår och sedan ändå ta hela dagen till plugg. Men datorn får vänta. Min man har ju en som jag kan låna. Och gode Gud, hur ska jag rösta i frågan om ny pastor på församlingsmötet på söndag?

Svosh bara

Tiden går så fort så fort just nu och mitt i en lycklig nedräkning inför USA-resan med min kära familj till min efterlängtade käre bror slog det mig just att det är riktigt ont om tid nu att få till den där VFU-rapporten som ska in innan jag kan ropa "SOMMARLOV!". (väldigt lång mening)
Men jag har en mycket bra VFU(praktik)! Det är roligt.

klagar du så klagar jag

Ida bara klagar på mig att jag bloggar för sällan så jag snabbar mig väl och skriver några rader innan jag tar en tur till affären. Jag har precis mailat in seminarieuppgiften som jag verkligen tagit tid på mig att skriva så det blev segt, utdraget och otroooligt tråkigt att göra. Men äntligen är den klar. Då slog det mig att jag ju kan ansöka till höstens kurser, i god tid denna gång. Det resulterade bara i att jag blev irriterad. Studera.nu-sidan har jag aldrig förstått mig på! Varje gång jag ska söka ny kurs sitter jag som samma frågetecken och det som antagligen ska vara enkelt tar mig en evighet att få till. Denna gången är fortfarande inga kurser sökta... Jag kanske var för tidig så de inte fanns inlagda ännu... Har inte folk skrivit examensarbete i alla tider?? Eller vad vet jag, jag kanske inte ens ska söka det på studera.nu. Det kanske ordnas på andra sätt. Vad vet jag. Jag är bara en förvirrad student som förväntas förstå hur alla underliga olika hemsidor är upplagda och hitta som med handen i handsken.

Kvällsfundering

I min utbildning pratar vi just nu om inkludering och exkludering. Inkluderar vi alla elever i vårt sätt att undervisa eller inte? Hur gör vi det på bästa sätt? ...o.s.v.
Ikväll väcktes tanken inom mig om till vilken grad jag inkluderar Gud i mitt liv. Får Jesus alltid vara med eller exkluderar jag honom ur vissa områden? Jag vill att han ska vara medräknad i vad jag än gör. Att jag hela tiden ska se det som självklart att han är med. Han är ju ändå det absolut bästa i mitt liv. Det största och mest värdefulla. Inget annat spelar större roll - eftersom jag tror, efter beprövad erfarenhet (som vi säger på lärarspråk), att han är den han säger sig vara. Helt allvarligt så skulle jag inte vara jag utan Jesus.

Han får säga till om jag exkluderar honom så ska jag göra mitt bästa för att ändra på saken.

Verklighet?

Där var småbarnen, de som just börjat skolan och deras lärare och föräldrar. De spelade brännboll.

Tjejerna var lika ivriga som killarna och såg så glada ut i ansiktet. En tjej skulle slå och då ropade en pappa på utelaget: "Flytta närmare allihopa! Hon kan inte slå så långt!" Hela utelaget flyttade nära henne, så nära att de nästan stod mitt uppe i ansiktet på henne. Flickan som hade greppat slagträet med iver och glädje, såg förvånad ut då hon hörde den där pappans ord. Hon såg besviken och skärrad ut fast hon ögonblicket dessförinnan hade haft seger i blicken. Nu blev hon osäker. Hon missade bollen två gånger. Hennes lag blev otåligt och stönade medan de där ute skrattade menande. Pappan flinade nickande, som "jag sa ju det". En vuxen ** man! Blickar utväxlades - vilken sopa hon är! "Men slå nu då!" gnällde killarna i hennes eget lag otåligt. Hon slog iväg den sista bollen rakt i händerna på den där belåtne pappan. Hon lunkade ledsen till första pinnen - hon hade just gett bort fyra poäng till det andra laget, istället för att springa frivarv som hon föreställt sig. Jag bestämde mig för att stanna kvar och titta. Jag var arg.

Nästa som skulle slå var en kille. Han hade iver och seger i ögonen när han dansade ut för att slå iväg bollen, precis som flickan före. "Backa nu då allihop! Det här kan bli farligt!" ropade samme pappa på utelaget och blinkade menande åt killen som genast morskade upp sig lite extra. Utelaget backade och spred sig, beredda på att han skulle klämma iväg bollen långt. Han missade alla tre gångerna. Men ingen stönade. Ingen skrattade. Ingen hummade menande. Alla översåg med det. Som om det var en högst tillfällig formsvacka, otur, kanske ojämnt underlag eller något. Killen var kanske lite sur på sig själv, men han såg inte det minsta ledsen ut då han traskade iväg till första pinnen och puttade undan tjejen som stod där och väntade. Så kom en flicka i gullig klänning, flätor och söta skor. Hon hade seger och iver i ögonen, precis som alla de andra, till och med mera för efter så många missar visste hon att nu måste hon se till att sätta fart på sitt lag. De andra ropade uppmuntrande till henne, men så talade en farsa i hennes eget lag. Han hade ett råd att ge henne i denna spännande stund. Han sa: "Hörru, hoppa över det om du inte vill. Du behöver inte, gumman. När jag kommer slår jag iväg oss allihop på frivarv!"

Jag tror faktiskt att det var hennes egen pappa som rådde henne att ge upp direkt. Hennes sträckta hållning sjönk ihop en aning, hon såg förlägen ut och som om hon ett ögonblick övervägde vad han sa och kom fram till att han säkert hade rätt, så istället för att skjuta iväg bollen som hon sett för sin inre syn, hafsslog hon efter bollen utan att ens försöka träffa den och så lommade hon iväg med böjd nacke. Men när det strax därpå var pappans tur blev alla som väntade vid pinnen ivriga och glada och hela utelaget spred sig och backade och såg nervösa ut.

Ur Tusen gånger starkare av Christina Herrström

Känner vi igen detta? Behandlas vi så markant olika utifrån om vi är kille eller tjej?? Formar vi på det viset varandra? Spelar förväntningarna jag som lärare ställer på eleven roll?

eller

Imorgon ska jag göra allt jag kan för att känna att jag har bra grepp om boken vi har att läsa till på tisdag för i klassen jag går har jag under dessa första veckor upplevt det som att diskussionen ligger på en helt annan nivå än vad jag är på... och jag är inte riktigt den som sätter nivån på en diskussion. Och jag vet inte vad det beror på att jag känt mig så lost. Kanske har jag inte riktigt behovet av att diskutera det vi diskuterar eller så hittar jag inte änden på tråden så att jag kan börja nysta eller så är jag upptagen med, helt andra, personliga funderingar eller så känner jag mig helt enkelt osäker i gruppen eller på ämnet eller så är jag inte tänkande i samma banor som de som säger sin mening eller så är jag helt enkelt fortfarande otroligt dålig på att analysera och vrida och vända på saker för om 1+1 är 2 så är det så och det heter voy, vas, va, vamos, vais, van och inget annat. Varför krångla till det??

Men ibland önskar jag att jag hade en handbok eller ett facit till mig själv. Det skulle underlätta vardagen.

Paus

Jag har fått klagomål. Vissa tycker visst att jag bloggar alldeles för sällan! Och ja, det är befogad klagan. :) Det gör jag. Just nu har jag egentligen inte tid. Skolan börjar om 45 min och jag har en hel del att läsa. Tog egentligen en liten paus bara för att göra mig en kopp kaffe. En paus är annars precis vad jag längtar efter. Nu när tre av totalt fem veckors pluggande parallellt med spansklärarvikariat är avklarade känner jag behovet. Tänk att få åka till ett varmt ställe, låta solen värma och stärka, få vila och njuta, fylla på energin i kroppen...och i hjärnan. Det skulle vara så otroligt underbart. Som tur är stortrivs jag där jag vikarierar och även med det jag studerar - så det är bara summan av att det blir mycket på en gång som är grejen. Jag kommer att orka. Det vet jag. Och jag är glad över att det bara är totalt fem veckor som är såhär. Men det hindrar inte att jag längtar efter just en

PAUS

Ändå inser jag att jag är välsignad. Mitt upp i allt som skulle kunna krocka och stressa så faller saker på plats, passar ihop, kompletterar och inspirerar. Så jag tvivlar inte på att jag är buren. Och just den insikten, att det är ngn annan än jag som har kontroll och är med och styr, gör att jag lite i smyg ändå kan ta lite...

paus.

(Tack!)

same same but different

Åååh, jag vill blogga! Det händer alldeles för sällan att jag gör det och plötsligt började jag längta efter det.

Det märks att vardagen har kommit igång här i Ume igen. Jag springer på folk jag känner var tionde meter (bara lite överdrivet...) och har en massa för mig. Det är roligt. :) ..nästan jämt. Och tiden räcker så mycket bättre till nu när jag bor själv. Det är härligt att upptäcka. Dessutom får jag jobba! MYCKET bra eftersom jag har högre hyra och inget lån denna termin.
Idag har jag varit svensklärare hela dagen. Jag kunde inte ens svara på 6:ornas fråga om vilka vokaler som är mjuka och vilka som är hårda. Ett typiskt exempel på onödig kunskap vi behövt lära oss i skolan. Förhoppningsvis är jag mer kunnig i de ämnen jag en dag ska vara examinerad lärare. Men en sak har jag tänkt på idag som jag ska bära med mig: det är värdelöst att ha en klass utspridd på tre olika ställen under lektionen. Speciellt när det är datorer och mobiltelefoner med i bilden. Jag vill hellre ha klassen samlad inne i klassrummet så man har översikt över alla samtidigt.
"Men jag ska göra det hemma. Jag har så svårt att koncentrera mig på skolan."/en elev. Ja. Jag skulle oxå ha svårt att koncentrera mig om jag hela tiden hade mobilen framför mig och hundra låtar jag samtidigt ville lyssna på... Jag kan sakna tiden då det var självklart att lämna mobilen i skåpet under lektionen. Det är klart att själva närvaron av den distraherar en tonåring. Eller ja, kanske vem som helst. Det är precis som internet distraherar mig då jag ska plugga på datorn.
Ni kan ju räkna det som en högst tillförlitlig undersökning.

Nu blir det häng hos goda vänner!

OJ!

Jag ska egentligen plugga men ni vet väl hur det är; man hittar gärna på allt möjligt annat för att skjuta plugget framför sig - med en orimlig förhoppning om att det på något vis ändå ska bli färdiggjort. Så ramlade jag in på en sida på internet där man kan mäta hur lång rundan man joggar egentligen är. Det var lite lurigt att se vars det egentligen är jag brukar springa då jag tar mig ut, men döm om min förvåning då det mättes upp till 7 km och inte de 5 som jag har uppskattat det till!! Inte underligt att jag tycker det tar tid då. :P

Nä, nu ska jag väl försöka plugga... Det är egentligen rätt roliga saker jag har att göra, och inte särskilt jobbiga. Men det skulle gå bättre om jag inte behövde dras med huvudvärk... Det är gårdagens träning som är boven. Jag är nog människan som lättast i världen får vätskebrist. Eller vad det nu är. Saltbrist? Vore skönt att veta exakt vad min kropp behöver så jag kunde undgå att ha en tung dag dagen efter träning, för jag mår ju bra av att träna och tycker dessutom att det är så kul.

Till helgen blir det långresa för Albin och mig. Min farmor fyller 80. Vi ska sööööderut. Innebär det värme månntro?

Respect my friend

Vi pratade om samtal idag i skolan.
Om vad som är viktigt för att det ska bli ett bra samtal.
Vi kom fram till att närvaro är viktigt,
och att man möts.
Att man i samtalet hittar en gemensam nivå.

Att ingen befinner sig högre eller lägre,
men att man turas om att vara i "maktposition" (=vara den som leder samtalet, pratar).

Allt detta för att man respektar varann.

Att ses på riktigt är ju samma sak.
Det blir på riktigt då man är närvarande. Först då kan man verkligen mötas, lyssna, bekräfta och se. Egentligen är det mer schysst mot vännen att säga nej då man känner att man inte orkar fokusera på så mycket annat än sig själv eller en massa saker man har att göra.

...fast å andra sidan kräver väl inte vänskap att man alltid ska vara perfekt och odistraherad.Dessutom tror jag tryggheten är enormt viktig.
Trygghet som gör att man inte är rädd för att inte ha svar, för att det ska bli tyst, eller för att inte själv få berätta sina åsikter.

Det var allt för denna gång. =) Nu ska jag gå till skolan och lämna in hemtentor och sedan hem och packa väskan för några härliga dagar i fjällen.
Glad påsk och kram på er!!

nu är det nära

Snart så.
Snart är magen sprängfull med bubblor som inte vet vars de vill - upp, ut, runt.
Snart sitter jag där och försöker slappna av men märker att armar och ben inte riktigt lyder mig utan i stället skakar sådär okontrollerat.
Snart känns det tydligt att NU; nu blir det på riktigt. Nu sitter det en massa människor, förväntansfulla.
Och så drar det hela igång. Som att åka karusell. Det går av bara farten tills vi alla kommer till slutet och det är dags att hoppa av och pusta ut. Och - förhoppningsvis - känna glädjen över att det gick bra och var kul. =)

Det tror jag faktiskt.
Och oj vad det kommer vara värt nervositeten.