Som ett barn

Det är konstigt hur man är. Först ber jag till Gud att hans vilja ska ske angående lägenheten, men så när vi förlorar budgivningen blir jag sur! Vad i allsindar, vilket barnsligt beteende. Istället för att tolka det som att det nog inte var meningen att vi skulle bo just där.

Dessutom funkar ALLT annat i livet så varför klaga :)

Maktlös

"Fundera tills nästa gång vilka era orosmoln inför förlossningen är. När de är identifierade kan vi förebygga och utarbeta strategier att ta till ifall orosmolnen ändå är där när dagen kommer." sa barnmorskan på kursen ikväll.

Mitt största orosmoln är nog att vi inte kommer hitta någonstans att bo... Att jag måste fortsätta bo fyra trappor upp utan hiss med en liten bebis och att jag får försaka en hel massa för att jag helt enkelt inte orkar springa och bära upp och ner.... Jag vill ju ha större. Naturen mer tillgänglig. Lätt att komma ut. Något alldeles eget. Och tänk så underbart det vore att ha flytten klar när vi blir tre.
Men hur förebygger vi det?? Gode Gud... Och vad blir strategin om orosmolnet finns kvar? Att bara gilla läget?

Idag förlorade vi en budgivning på en lägenhet vi nog verkligen ville ha. Fast. Den innebar flytt i oktober så kanske väntar något ännu mer perfekt runt hörnet...

Som hemma

Jag har bott här i snart 6 år och varje år tänker jag detsamma: våren är inte densamma här som hemma. Inte hösten heller för den delen. Båda är alldeles för korta. Vårarna här har knappt märkts. Ena dagen är det mössa och vantar på och nästa är det sommarvärme. Jag har verkligen saknat mellantinget: tiden då man får gå och njuta av att solen tinar fram allt igen - och att själv i lagom takt få tina fram. Jag har saknat tussilago och jag har saknat vitsippsklungor.

I år har jag hunnit märka våren. Kanske har hemmavårarna också bleknat så jag inte märker skillnaden lika väl längre.... Men i år har jag sett diken med tussilago och fått njuta av de små solarna. Och det bästa av allt: tack vare min svärmor har jag haft vitsippor på bordet! Hon har varje år hört mig sakna dem så i år såg hon till att jag fick några. Tack!

En ny bekantskap

Att trött krypa ner i sängen - och sucka över att det än en gång blev senare än tänkt - och plötsligt känna hur det spritter till i magen... Rör sig. Lever. Prövar sina vingar. Då är det få saker som känns jobbiga.

Eller att sitta på ett personalmöte som blir tradigt och än en gång känna hur det lever och rör sig inom mig... Då förflyttas fokus totalt. Från mötet - till konversationen mellan mig och pyret. Och hela jag ler.

Kulan på magen

Sitter nedsjunken i soffan och njuter av att helgen är ett faktum. Har datorn i knät och däremellan magen. Det låter kanske inte som att den anses vara en del av mig, men det är också lite så det känns. Jag tror aldrig jag konkret har funderat på hur det ska kännas att vara gravid men upptäcker nu att det inte känns som jag ändå, på något undermedvetet sätt, har föreställt mig. Jag vet ju hur det känns att känna sig tjock, som att man är större än vad man trivs med. Men så är det inte alls nu, fastän magen är rundare än vad den någonsin har varit! Men...den är ju liksom inte jag. Det är ju någon annan som växer och påverkar dess storlek.

Sedan två veckor tillbaka har jag mer och mer känt livet därinne. Plötsliga bubbel. :) Alldeles nyss blev det tydligare än någon gång tidigare: bäbisen sparkade så hela magen mellan datorn och mig spratt till! Så snart lyckas nog även min fine få känna. Annars har vi misstänkt att det är en liten blygis vi har därinne för hur mycket det än rört sig precis innan så slutar det när någon av oss lägger handen på.

Annorlunda

Annorlunda är vad det är. Jag tittar inte alls efter samma saker på stan längre - jag kommer ju knappt i vanliga kläder! Den här staden visade sig ha ett väldigt begränsat utbud av mammakläder, men ändå har jag lyckats shoppa en hel del de senaste dagarna. För tröjor och annat är modet väldigt tacksamt just nu, men för byxor behövs en mammaavdelning. Min egen mamma har varit på besök och hjälpt till som smakråd. Hon har en förmåga att hitta godbitar i hyllorna som jag missar. Måste rensa lite i garderoben så inte en massa kläder som jag ändå inte ryms i tar en massa onödig plats.

Förutom mammaklädershopping behövdes dessutom nya vårskor. De inhandlades idag när jag hann gå på stan innan alla andra hann dit, lyckades vara där t.o.m. innan affärerna öppnade.

Nu får jag inte shoppa på ett tag.
...Det skulle vara den där större och bättre belägna lägenheten i så fall...

Dagens

"Det är modigt att tro. Det är att våga låta sig bli rörd av en hand man inte ser kroppen på."
Marcus Birro

Saker som slagit mig idag

När jag var liten lekte jag ofta lärare. Något av det roligaste var att få skriva på tavlan. För att skapa en så riktig känsla som möjligt satte jag upp plastfickor på garderobsdörren och skrev med penna som gick att torka bort. Idag slog det mig att jag fortfarande tycker lika mycket om att få skriva på tavlan. Skillnaden är bara att nu har jag tillgång till riktiga whiteboards.

En helt annan sak som slog mig var att jag fortfarande kan hela F-müsli-ramsan de hade på tv-reklam kring 1995-96...! Är inte det lite sjukt? Alltså, inte sjukt, utan lustigt....

Min hemlighet

Idag lånar jag min väns ord.

Min hemlighet...
Jag går och bär på en hemlighet!
En hemlighet som bara du, jag och Gud vet om...
Ett under...
Ett mirakel som gror inom mig...
Jag älskar dig redan nu lilla frö...

Jag gick och bar på en hemlighet!
En hemlighet som jag tror att de flesta nu anar eller vet...
Ett under...
Ett mirakel som växer sig större i skydd inom mig...
Jag älskar dig lilla du!

Jag gick och bar på en hemlighet!
En hemlighet som förvandlades till en otrolig skatt!
Ett under...
Ett mirakel som fångat mitt hjärta med ett endaste leende...
Jag älskar dig lilla skatt!

Jag ska berätta en hemlighet för dig min lilla skatt:
Gud har hållit dig i sin hand och du får för alltid vila i hans famn!
Du är ett under!
Ett mirakel som Gud kände till allra först...
Han älskar dig mest av alla

Av Catrin Hultman

Å ena sidan... och å andra.

Åh. Det finns en hel del att klaga på nu. Jag har som krämpor lite varstans... Samtidigt finns det så sjukt mycket i mitt liv som jag är så glad och tacksam över så jag försöker fokusera på det i stället. Det valet har jag ju alltid. Jag kan t.ex. tänka på att jag snart har haft jobb ett helt läsår och fått lära känna en massa härliga elever och kollegor, att jag har en underbar fantastisk och helt enkelt bäst man, att jag egentligen är rätt så frisk, att jag får leva varje dag med Jesus och får ta emot så mycket av honom och märka hur han hjälper och stöder, att jag har många fina vänner, att vi står varandra nära i min familj, m.m, m.m. Ja ni hör ju, listan kan göras lång. Så nog kan de härliga sakerna överglänsa de jobbiga. Men ibland är jag bara trött och då står krämporna i nuet klarast.