Norrland vs våren

Efter två hela dagar inomhus med halsont kände jag att jag måste UT. Så det blev en kvällspromenad på alldeles egen hand. "Å, jag vill in i skogen" tänkte jag och befann mig där bara en minut senare eftersom vi bor så fint till. Äntligen! Har inte kunnat gå där sedan i höstas eftersom jag allt som oftast har med mig barnvagnen på mina promenader och där har varit skidspår. Men nu ska väl de fina skogsspåren vara gångbara? ...Näe. Inte ens utan barnvagn för det var blöttblöttblött och fortfarande snö på flera ställen. Jag återvände ut till asfalten för min promenad.

Under vårar som dessa undrar jag lite varför jag valt att flytta så här långt norrut.. Det är tur att jag i övrigt trivs så bra för jag tror jag längtat söderut precis varje vår sedan jag kom hit.

Vykort från Hemavan

 Postgången var lite seg men nu kommer bilder från fjällveckan.

Piraten i stugan

På fjället användes mest bärmesen.

Joels sovplats

Tjipp!

Sockersöt avkoppling

Jag drömmer om att lära mig virka... Då ska jag virka små fina bakelser som Joel kan leka med. Det ska vara den perfekta avkopplingen i höst när jag börjat jobba igen och behöver något som avleder mina tankar från lektionsplanering. Saken är bara att till det behöver jag typ den här:

 

Förlåtelse

Läste den här artikeln av Per-Arne Dahl och fick mig en rejäl funderare. Han är norsk präst och artikeln kom i samband med Breiviks rättegång. Dahl menar att 

"Förlåtelse förutsätter ett erkännande och en vilja till försoning"  

och hänvisar till Bibelns ord som säger: "Om vi bekänner våra synder är han [Gud] ­trofast och rättfärdig, så att han för­låter oss synderna". 
Detta är ett helt nytt sätt att se på förlåtelse för mig. Jag har trott att vi ska försöka förlåta i alla lägen. Vare sig erkännandet och viljan till försoning finns eller inte. Kanske framför allt för vår egen skull, för att vi inte ska hata, bli hårdhjärtade.
Jag tänker på när Jesus säger: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Å andra sidan verkar Breivik ha varit mycket väl medveten om vad han gjorde... Fast det är inte alls säkert att Jesus menar det exakt på det viset. Han kanske menar att B inte vet vad han gör mot Gud och enligt Gud.. Vad han enligt Gud gjorde mot alla dessa ungdomar och människor i deras närhet.
Dahl avslutar med orden:

"Allt har sin tid, och vi kommer inte förlåta mer än Gud!
Dessutom: kärlek måste ha en toleransgräns eftersom Gud alltid är på offrets sida."

Som sagt; helt nya tankar för mig och jag vet inte ännu hur jag ställer mig till dem. Jag inser absolut att det kan vara väldigt provocerande att prata om förlåtelse i samma mening som man nämner Breivik men mina funderingar kvarstår. 

Vad tänker du?

Sköna maj välkommen hit!

Avslutar april månad med att sjunga en trudelutt för mig själv:

Your love never fails

Verse 1:

Nothing can separate

Even if I ran away

Your love never fails

I know I still make mistakes, but

You have new mercy for me everyday

Your love never fails

Chorus:

You stay the same through the ages

Your love never changes

There may be pain in the night

But joy comes in the morning

And when the oceans rage

I don’t have to be afraid

Because I know that you love me

And your love never fails

Verse 2:

The wind is strong and the water’s deep, but

I’m not alone here in these open seas

Cause your love never fails

The chasm was far too wide

I never thought I’d reach the other side

But your love never fails

Bridge: You make all things, work together for my good 

Stilla

Några timmar helt för mig själv.
Äntligen möjlighet att tänka färdigt. 
Genomföra. Avsluta.
Och slutligen landa.
Underbara känsla.

Egentid utan att hinna bara vara är egentligen ingen egentid. Det blir bara fixartid.

Imorgon far Joel och jag med svärföräldrarna till fjälls! En hel vecka. Blir niiiiiice! 

Sy så det ryker

 Örngott och påslakan åt lilleman i finfina tyger. Jag är extra förtjust i påslakanstyget. Idag sydde jag färdigt kuddfodralen till soffan (fyra st totalt) och häromdagen kläddes pianopallen om. Kul!

Väggtext från flatebo.se.

Påsken

 Påsken spenderade vi i ett fint fint hus hemma hos goda vänner. Det var så skönt att komma iväg några dagar. Vi gjorde egentligen inte så särskilda saker. Vi umgicks. Skötte barnen. Pratade. Spelade spel. Åt. Ja, ni vet. Och just att inte göra så mycket särskilt var precis vad vi behövde. En lugn helg tillsammans.

 Vädret var fint (om än innehållande mer snö än vad som hoppats på). 

Joel fick stifta bekantskap med katter, hästar och en gitarr.

 Mest var han med sin kompis A som precis fyllt 1 år. 

Han kunde t.ex. skjutsa honom på muminbilen.

Glad påsk!

Delar med mig av min favoritartist numer och önskar er alla en glad påsk!!

Steg för steg

Idag har vi varit tröttisar Albin och jag. Joel är förkyld så det står härliga till men är ändå pigg och glad, som vanligt.

Vi har varit i kyrkan idag. Jag tycker så mycket om min församling! Den har verkligen blivit ett hem för mig. Varje gång är det så uppmuntrande för det händer så mycket i våra liv och jag slappnar av mer och mer i tron på den Gud jag ju vet är verklig. Allt för länge har jag kämpat med att tro honom om att vara den undrens Gud som jag egentligen, med mitt intellekt, vet att han är. Och jag vet att jag inte är ensam. I många kristna sammanhang (upplever jag) att det talas om undrens tid som något verkligt men avlägset... Men det ska inte vara avlägset. Det ska vara naturligt, självklart, här och nu. En del av vårt liv. Och inget konstigt. Gud är lika nära som luften vi andas. Och han är nära med hela sitt jag. Han lämnar inte sin förmåga att göra under någon annanstans. Jag kände tydligt igen mig i vad en i församlingen sa för någon vecka sedan: Jag tvivlar inte på Gud men jag tvivlar på mig. Kan Gud verkligen göra under genom mig? Att vistas i en miljö där det gång på gång berättas om Guds ingripanden i vardagen hjälper mig att steg för steg slappna av mer och mer i tron. För jag tror att det är vad det handlar om. Att våga slappna av i Gud. Låta honom leda.

Han har boostat mig de senaste månaderna. Gång på gång har han låtit olika människor i min närhet påminna mig om vem jag är och inte förrän han började göra det insåg jag att jag behövde det. I mina egna ögon var jag inte (längre) alls lika bra som han menar att jag är. Dessutom har han (troligtvis) börjat ge mig hintar om var och hur jag ska jobba i höst och som vanligt verkar det klockrent och en helhet jag inte alls hade kommit att tänka på själv. Inget är klart än så jag säger inte mer än att jag hoppas det nu går i lås allting. Men det känns som att det är helt rätt, så det tror jag att det gör. :)