Glad påsk!

Delar med mig av min favoritartist numer och önskar er alla en glad påsk!!

Steg för steg

Idag har vi varit tröttisar Albin och jag. Joel är förkyld så det står härliga till men är ändå pigg och glad, som vanligt.

Vi har varit i kyrkan idag. Jag tycker så mycket om min församling! Den har verkligen blivit ett hem för mig. Varje gång är det så uppmuntrande för det händer så mycket i våra liv och jag slappnar av mer och mer i tron på den Gud jag ju vet är verklig. Allt för länge har jag kämpat med att tro honom om att vara den undrens Gud som jag egentligen, med mitt intellekt, vet att han är. Och jag vet att jag inte är ensam. I många kristna sammanhang (upplever jag) att det talas om undrens tid som något verkligt men avlägset... Men det ska inte vara avlägset. Det ska vara naturligt, självklart, här och nu. En del av vårt liv. Och inget konstigt. Gud är lika nära som luften vi andas. Och han är nära med hela sitt jag. Han lämnar inte sin förmåga att göra under någon annanstans. Jag kände tydligt igen mig i vad en i församlingen sa för någon vecka sedan: Jag tvivlar inte på Gud men jag tvivlar på mig. Kan Gud verkligen göra under genom mig? Att vistas i en miljö där det gång på gång berättas om Guds ingripanden i vardagen hjälper mig att steg för steg slappna av mer och mer i tron. För jag tror att det är vad det handlar om. Att våga slappna av i Gud. Låta honom leda.

Han har boostat mig de senaste månaderna. Gång på gång har han låtit olika människor i min närhet påminna mig om vem jag är och inte förrän han började göra det insåg jag att jag behövde det. I mina egna ögon var jag inte (längre) alls lika bra som han menar att jag är. Dessutom har han (troligtvis) börjat ge mig hintar om var och hur jag ska jobba i höst och som vanligt verkar det klockrent och en helhet jag inte alls hade kommit att tänka på själv. Inget är klart än så jag säger inte mer än att jag hoppas det nu går i lås allting. Men det känns som att det är helt rätt, så det tror jag att det gör. :)  

De tänder nån slags längtan inom mig

Årets i särklass mest citerade fras (av mig):

"Alright - bapababapabababababaBAA"

Å kom ihåg: Du kan ju bli nåt!

Finbesök

 Bus och mys i massor när mormor och morfar var på besök i helgen. Albin och jag hade fullt sjå att motsvara Joels busförväntningar morgonen efter att de åkt hem...

En trött lilleman.

Kloka ord

Häromdagen lyssnade jag till Tomas Sjödin. Jag rekommenderar hans krönikesamling Jag lutar åt Gud för dig som vill ha korta, vardagsnära, tänkvärda texter att läsa. Av det han sa bär jag med mig framförallt två saker:

- Det pratas mycket om att räcka till på alla möjliga sätt. Framförallt suckas det över att inte räcka till på alla möjliga sätt. Men vem har sagt att vi måste räcka till????

- En cirkusartist som svingar sig i trapetser och efter att ha färdats i luften tas emot av sin kollega måste lita på denne kollega till 100%. Det är inte tal om att själv försöka få grepp utan det är kollegan som måste sköta greppandet, annars går det åt skogen för båda två. På samma sätt funkar det med att lita på Gud. Bara svinga oss mot och låta oss fångas. Greppas. Inte själva försöka få grepp om Gud utan låta honom få grepp om oss. Wow. Det påminner mig om vad en bekant berättade för drygt ett år sedan. Han hade så länge försökt greppa tag om Gud. Men inte lyckats. Så hade han förstått att det var Gud som skulle greppa honom.
Vi behöver (bara) svinga oss mot. Resten gör Gud. Han tar emot. Dig. Och mig.  

Våren smyger sig på!

Solen, jag och underbare sonen. 

Jag klagar verkligen inte på att vara föräldraledig dessa dagar.

...och inte annars heller.

Den långa listan inom mig

Symaskinen står framme på pysselbordet (åh jag älskar att jag har ett sånt!) och väskan jag länge planerat håller på att ta form. Jag har egentligen aldrig tittat på tyger men nu har jag vänner som gärna besöker Ohlssons tyger och när jag har följt med så har jag blivit inspirerad. Där finns så otroligt många fina tyger! Min projektlista har genast blivit ännu längre... Det vore skönt att någon gång bli klar med listan innan den fylls på med mer, men det kanske är livet för den kreative: att alltid vilja så mycket mer. Lite frustrerande är det, men jag tror att om jag inte hela tiden ville så mycket så skulle nog detta med att vara föräldraledig kunna bli rätt så enformigt.. Känslan av att kunna pricka av något genomfört är dessutom väldigt tillfredsställande. 
Igår köpte jag finfina tyger som ska bli påslakan och örngott till lillprinsen. Kanske får ta och fota det när det är klart... På tal om lillprinsen så var han piggpiggelin kl fyra i morse så jag bör nog passa på att sova nu medan jag kan.
Godnatt!

Pinsamt

Jag har kommit på mig själv. 
Efter att ha gått i kyrkan i hela mitt liv skulle man kunna tro att jag resonerat annorlunda men icke.
Kanske känner du igen dig:

Jag kan väga fram och tillbaka om jag ska gå till kyrkan eller inte. Det är inte en självklarhet att jag går dit varje söndag. I mitt resonerande utgår jag ifrån mitt eget behov, funderar kanske utifrån vad det ska handla om eller vilka som ska medverka. Jag gör någon slags värdering av vad det skulle tillföra mig om jag gick.
Mig, mig, mig.
Är det ett svenskt förhållningssätt? 
Det har i alla fall gått upp för mig att jag haft helt fel perspektiv, och det är pinsamt att jag inte insett det tidigare. Att jag trott att det är sak samma för andra om jag går eller inte. Att det bara handlar om mig. 
Att församlingen brukar liknas vid en kropp där vi alla utgör värdefulla delar innebär att faktumet istället är precis tvärtom: Jag kan tillföra församlingen något. Jag är en värdefull del och om jag inte är där lämnar jag ett tomrum. När jag är där fyller jag en plats. Bara genom att vara jag. Varje person är viktig. 

"Ty liksom kroppen är en och har många delar och alla de många kroppsdelarna bildar en enda kropp, så är det också med Kristus. Med en och samma Ande har vi alla döpts att höra till en och samma kropp, vare sig vi är judar eller greker, slavar eller fria, och alla har vi fått en och samma Ande att dricka. Kroppen består inte av en enda del utan av många. Om foten säger: ”Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen”, så hör den likafullt till kroppen. Och om örat säger: ”Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen”, så hör det likafullt till kroppen. Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet? Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. Om alltsammans var en enda kroppsdel, vad blev det då av kroppen? Nu är det emellertid många delar, men en enda kropp." 1 Kor.12:12-20

Var detta självklart för dig eller har du tänkt som jag?

Nytt!

Nu sker det förändringar. Förbättringar, i min mening. Nu är alla inlägg märkta av etiketter och här till höger kan du välja om det är något särskilt tema du är mer intresserad av, och se alla inlägg jag skrivit som har med det att göra.

Lite avis...

Även om det bara är lite så är jag avis på min goda vän från spanskstudierna som nu är i full gång att vara lärare, utmanas, vara kreativ, utvecklas. För jag längtar... eller näe, jag ser fram emot att jobba igen. Att göra just de sakerna. Att utmanas av att lyckas få med varje enskild elev, få se hur de lär sig, få möta dem var och en, lägga upp undervisning, vara kreativ... Samtidigt som det är otroligt skönt att bara kunna luta mig tillbaka i soffan och göra precis vad jag har lust med - kittla en liten buspojke t.ex. - för jag vet ju att jag inte alltid kommer ha all tid i världen för att göra just det. Och det kommer väl bli den största utmaningen av dem alla...; att begränsa hur mycket tid arbetet får ta och sedan koppla bort det för att vara ledig tillsammans med familjen.