One of those days

Klockan är tre och jag känner det som att jag inte har hunnit något alls idag. Min lille vackre pojke har haft svårt att sova och hela dagen har handlat om att söva alternativt amma.
----------------------------------

Och vips så är klockan fem och jag är i ungefär samma läge som klockan tre. Har hunnit några småsaker - bara för att Albin kom hem. Nu lagar han mat och jag ska fixa vidare med det jag tänkt hela dagen att jag ska.

Tjingeling

Killen i centrum

Det var jag som fyllde år men ni ser ju vem som stal showen.

 Hur social som helst! Åtminstone såhär på hemmaplan.

 Riktigt nyfiken på den där kompisen i samma storlek dessutom.

Nåja, jag blev 30 men Joel är ju faktiskt hela 3 månader... Det kanske slår högre?

Lilla familjen

Behöver jag säga att vi älskar honom?

Ingen 30-årskris

Faktiskt inte på något sätt.

Fast. Jag längtar efter att klippa mig, fixa lite slingor i håret och få shoppa lite nya kläder. Men det har nog mer med den långa tiden som gått då jag inte riktigt tänkt på mig själv att göra.

Jag har firat i helgen. Full rulle hela dagen igår och ganska lugnt idag när egentligen självaste födelsedagen var. Jag har alltid älskat att fylla år men det är något som är annorlunda den här gången... Inte lika roligt att sitta i centrum och öppna presenter. Inte lika barnsligt förtjust. Jag kanske har blivit stor nu... Näe, verkligen? Usch så tråkigt i så fall.

He loves u yeah yeah yeah

I lördags var vi på barndop. Det var jättefint och allra finast var det när en solist sjöng Sarah Dawn Finers Kärleksvisan. Jag har hört den sången på bröllop och den är verkligen fin även i sådana sammanhang, men jag tycker inte riktigt att texten har gått att applicera fullt ut på ett kärleksförhållande människor emellan. Nu på dopet kom den däremot till sin fulla rätt. Lyssna på den och tänk att Gud och människan sjunger till varandra enligt vad jag skrivit här nedanför, som en dialog, så kanske du förstår hur jag menar.

   
Gud: Var inte rädd, jag går bredvid dig.
Kom ta min hand, jag håller i dig.
Här i min famn, kan du våga tro.
Sänk dina murar, jag ger dig ro.

För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.
Var inte rädd, jag går bredvid dig.

Människan: Nu är jag din och nu kan jag andas.
Här blir jag kvar, för här vill jag stanna.
(Gud/Människan:) Se på oss nu, livet är vårt.
Ser du den framtid som vi, vi kommer få.

Gud: För att jag älskar dig, så som du är
och jag vill ge dig allting jag har
och låt mig få bära dig när du är svag,
för du betyder allting för mig.

Ja, jag ska älska dig så som du är
och jag vill ge dig allting jag har.
Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.
Du betyder allt för mig.
Var inte rädd, jag står bredvid dig
för du betyder allt för mig.

Lillprinsen Joel har börjat skratta när han hör musik och det gjorde han även stundvis under dopet. Mest såg han dock ut så här:

 

liten och trygg

Lugn musik i bakgrunden. Madrasser i ring att sitta på och för barnen att ligga på. En värmande brasa och tända ljus. Liten grupp av mammor och barn. Tiden stannar upp och vi får bara vara nära.

Idag har Joel och jag varit på babymassage. Hur mysigt som helst.

Efteråt trängde vi ihop oss i soffan allihop och medan vi drack kaffe och åt bulle blev jag lite smått avis på de små som så tryggt låg och somnade i våra famnar... i värmen.. avslappnade efter beröringen. Tänk så skönt liv! Bli buren, pussad på, nerbäddad i vagn, bemött av leenden av alla man möter och (förhoppningsvis) omhändertagen till max. Som snart 30 år gammal känns det livet rätt så avlägset... Men jag har alltid känt att jag får bli så liten igen när det kommer till relationen med Gud. I hans famn kan jag få krypa upp, vara liten, släppa allt och bara få gråta/vila/fråga eller vad jag nu har behov av... Ta emot kärlek. Låta mig bli älskad. 

Jag tänker det nog som en aktiv handling - att ta emot kärlek från Gud. Han kan älska mig hur mycket som helst utan att jag känner av det om jag inte också tar emot. Eller? Har inte tänkt den tanken så många varv så jag kanske tänker annorlunda efter att ha gjort det, men till viss del tror jag nog att man kan ta mer eller mindre vara på att vara älskad... 

Hos Gud har jag möjlighet att vara liten igen och känna mig som ett litet barn. När jag inte orkar kan jag slänga/lägga allting i hans händer och själv släppa taget, på så sätt slappna av. Sen när jag har kraft och ork igen får jag lita på hans sällskap, råd och vägledning. Jag blir aldrig ensam och stående på egen fot. Lite som jag känner med mina egna föräldrar; Jag kan alltid höra av mig med vilka frågor som helst, rådgöra med dem i beslut, men skillnaden är dels att de inte alltid kan vara mig lika nära som Gud och dels att de inte alltid kommer att finnas kvar. En dag kommer jag att stå utan dem, vare sig jag vill eller inte. Gud kommer alltid att finnas kvar. För mig är det en enorm grundtrygghet.

Vad är kärlek?

 Jo. Det som blir större och större ju mer man slösar av det!

 Det är idag två år och en månad sedan jag hade en av de lyckligaste dagarna i mitt liv.

 Vid dessa färgsprakande stenar i närheten av mina svärföräldrars hem togs flera av bröllopskorten...

 och när vi firade vår tvååriga bröllopsdag kom svärmor med den briljanta idén att än en gång posera vid dem.

 Sagt och gjort, och denna gång med vår son!!

Bara en sak i mitt liv nu :)

Jag älskar dina små, korta andetag.

Jag älskar din förnäma min och lilla mun,

det fullkomligt avslappnade ansiktet när bekymmersrynkan i pannan inte får vara med, 

och ditt underbara leende som är bland det vackraste jag någonsin sett. 

Jag älskar dina underbart små och smala fötter. Så lena så jag skulle kunna smeka dem i en evighet. Liksom varje tå och varje finger.

Jag älskar det snabbt skiftande minspelet i ditt ansikte när du sover och att känna din kropp tätt mot min.

Älskade lilla pyre,

tänk att du kom till sist.

Vår Joel.

Vår älskade lille Joel.

Att få längta

Igår var jag för första gången ifrån Joel i drygt två timmar. Så länge har i aldrig varit på olika ställen tidigare. I så fall att han suttit i andras famn, men ändå att vi varit i samma rum. När han kom hem efter att ha varit borta de där dryga två timmarna blev jag sååå glad att se honom igen och kände hur jag hade saknat honom. Alla känslor blev liksom starkare! You don´t know what you´ve got ´til it´s gone, som det heter. Kanske ligger det något i det. Fast. Visst vet jag vad jag har, jag tycker han är hur underbar som helst, men jag får ju aldrig chans att glädja mig över att återse honom om jag ser honom hela tiden. Man behöver också få längta.

Han håller förresten på att bli så stor. Fast det ser ni inte på det här kortet för det är två veckor gammalt.

Smidig som få

Klarvaken när jag egentligen hade hoppats på att du ville sova.

Lämpligt nog blir du sugen på att amma.

Det får ta god tid och jag sitter kvar länge sedan du somnat - rädd att röra mig innan du fallit i djupsömn.

Börjar försiktigt att lyfta ner mina ben från bordet de vilat mot. En hård smäll får dig att rycka till: min fot drog ner nappen i golvet. Du sover vidare och jag andas ut, men väljer att sitta kvar en stund till.

Momentet att-resa-sig-ur-soffan är alltid en utmaning med dig sovande i famnen.

Jag hasar försiktigt fram med baken och tar sedan sats och kommer upp på benen. Du låter lite men tycks inte vakna. Jag håller dig hårt så du ska känna att omfamningen är kvar.

Ljudlöst lyckas jag öppna sovrumsdörren men du gnyr ändå och jag upptäcker att mitt hår hänger ner i ditt ansikte. Medan jag fokuserar på mitt hår slår jag i dörrposten då jag försöker smyga in och när jag lägger ner dig i vaggan lyckas jag dunka in i den med knät. Dina ögon öppnas.

Filten tätt omkring, en lugnande hand omkring din rygg, din hand om min tumme och min underarm gungandes vaggan.

Sakta, sakta sluter du ögonen på nytt.

Halvt på huk och därav med darrande ben sitter jag kvar någon minut innan jag tassar ut.

Skriver dessa rader andäktigt lyssnande efter ljud jag hoppas uteblir. 

Det verkar som att jag lyckades denna gång.

Godnatt!