still kicking!

Underbar sommar och underbart pyre som växer i magen. Det börjar bli trångt därinne nu, dess minsta rörelse märks. Underbart och mysigt! Och alldeles underbart att få vara ledig och njuta så mycket jag bara kan av denna tid. För tillfället upplever jag det som att jag har oceaner av tid. Varje sak jag tar mig för får ta precis den tid den tar - eller som jag vill ge den, och det känns en smula ovant i mitt liv. (Bilderna ovan är tagna för 5 veckor sedan när jag var på semester med mamma och pappa. Nu för tiden kan jag inte ha de där byxorna...)

Överhuvudtaget är det en dubbel känsla; Samtidigt som jag vant mig vid att vara gravid så händer det om inte varje dag så åtminstone flera gånger i veckan att jag blir härligt påmind om att det faktiskt är en levande människa inom mig... en egen liten person som växer och utvecklas, hör, känner och ser... Så fullständigt svårt att förstå!! Tur att du rör på dig Pyret och påminner mig om din existens för jag är tydligen väldigt trögfattad!

Välsignade lilla pyre

Du såg mig innan jag blev till
Du vävde mig i moderlivet
Du kände mig alltigenom
när jag formades i det fördolda.
/Innan jag blev till, av Erik Tilling

På midsommar

...ska man äta gott,

hänga med goda vänner,



och dessutom bara ta det lugnt
- och försöka förstå att sommaren äntligen är här.
Precis det har min fine och jag gjort. Hela dagen igår och hela dagen idag.

Med gott mod

På föräldragruppen pratades det om att man kan bära på väldigt olika känslor inför förlossningen. Ofta är det kanske inte så positiva känslor det handlar om - om man ens vill tänka på den. Jag försvann iväg inom mig och försökte sätta ord på vad jag känner... och jag märkte att jag känner mig väldigt lugn. Det här var för en vecka sedan och sedan dess har jag flera gånger kommit på mig själv med att bli så där pirrig som jag varit alldeles i början av ett förhållande... Det där pirret som jag kommit på inte definierar kärlek eller ens att vara kär utan helt enkelt att vara förväntansfull och spänd på vad som ska komma. Min känsla inför förlossningen är alltså förväntan. Eller, åtminstone förväntan inför att få träffa vårt barn och få lära känna det, och för att få göra det så måste jag ju först igenom förlossningen så den är i sig förknippad med förväntan. Det känns otroligt skönt att känna så och jag vet att jag har profylaxkursen att tacka för det, för det var i och med den som förlossningen blev något konkret och Albin och jag fick verktyg för att tillsammans ta oss igenom den så bra som möjligt. Det skulle inte förvåna mig om jag reagerar med att bli glad den stund då jag märker att värkarna börjar... men det får vi väl se...!

Nedräkning

Betygen är satta, sista lektionen hållen, det återstår bara en vecka att jobba och i lördags var Albin och jag värdpar på bröllopet vi har haft i bakhuvudet hela terminen. Värdskapandet gick finfint och vi hade en härlig (om än otroligt varm!) dag. Snart snart snaaart är det bara ledighet framför! Jag har redan lånat böcker på bibblan, drömt om att klistra in foton och planerat att rensa bland mina kartonger i förrådet.

Idag var jag hos barnmorskan. Hon meddelade att pyret växer (!) och jag tror hon sa att han/hon nu mäter 27 cm i sittlängd (d.v.s. utan att ha räknat in benens längd).
I natt var det ett väldans liv i magen. Jag tror minsann pyret sparade energi under lördagen - då jag var i gång hela dagen och aldrig riktigt bara vilade vilket vanligtvis är när sparkandet brukar komma igång - som han/hon nu för fullt använder.

Snart ska vi iväg på föräldragrupp. Tills dess ska jag ta ett till tag i datakursen jag har att göra klar.

I kärlekens tecken

Förra helgen var vi med och firade kärleken mellan Maria och Stefan.


Samtidigt passade vi på att hänga med andra godingar som vi träffar alldeles för sällan.

Josef, Sandra, Michael, Frida och Helena

Själv provade jag mig igenom hela min garderob innan jag till slut hittade en klänning både jag och pyret kunde rymmas någotsånär i. Det blir till att shoppa nytt till de bröllop vi har framför oss i sommar!

Som ett barn

Det är konstigt hur man är. Först ber jag till Gud att hans vilja ska ske angående lägenheten, men så när vi förlorar budgivningen blir jag sur! Vad i allsindar, vilket barnsligt beteende. Istället för att tolka det som att det nog inte var meningen att vi skulle bo just där.

Dessutom funkar ALLT annat i livet så varför klaga :)

Maktlös

"Fundera tills nästa gång vilka era orosmoln inför förlossningen är. När de är identifierade kan vi förebygga och utarbeta strategier att ta till ifall orosmolnen ändå är där när dagen kommer." sa barnmorskan på kursen ikväll.

Mitt största orosmoln är nog att vi inte kommer hitta någonstans att bo... Att jag måste fortsätta bo fyra trappor upp utan hiss med en liten bebis och att jag får försaka en hel massa för att jag helt enkelt inte orkar springa och bära upp och ner.... Jag vill ju ha större. Naturen mer tillgänglig. Lätt att komma ut. Något alldeles eget. Och tänk så underbart det vore att ha flytten klar när vi blir tre.
Men hur förebygger vi det?? Gode Gud... Och vad blir strategin om orosmolnet finns kvar? Att bara gilla läget?

Idag förlorade vi en budgivning på en lägenhet vi nog verkligen ville ha. Fast. Den innebar flytt i oktober så kanske väntar något ännu mer perfekt runt hörnet...

Som hemma

Jag har bott här i snart 6 år och varje år tänker jag detsamma: våren är inte densamma här som hemma. Inte hösten heller för den delen. Båda är alldeles för korta. Vårarna här har knappt märkts. Ena dagen är det mössa och vantar på och nästa är det sommarvärme. Jag har verkligen saknat mellantinget: tiden då man får gå och njuta av att solen tinar fram allt igen - och att själv i lagom takt få tina fram. Jag har saknat tussilago och jag har saknat vitsippsklungor.

I år har jag hunnit märka våren. Kanske har hemmavårarna också bleknat så jag inte märker skillnaden lika väl längre.... Men i år har jag sett diken med tussilago och fått njuta av de små solarna. Och det bästa av allt: tack vare min svärmor har jag haft vitsippor på bordet! Hon har varje år hört mig sakna dem så i år såg hon till att jag fick några. Tack!

En ny bekantskap

Att trött krypa ner i sängen - och sucka över att det än en gång blev senare än tänkt - och plötsligt känna hur det spritter till i magen... Rör sig. Lever. Prövar sina vingar. Då är det få saker som känns jobbiga.

Eller att sitta på ett personalmöte som blir tradigt och än en gång känna hur det lever och rör sig inom mig... Då förflyttas fokus totalt. Från mötet - till konversationen mellan mig och pyret. Och hela jag ler.