Ett sätt att se det

Jag lämnade in en film för framkallning häromsistens. Ni vet en äkta filmrulle, 36-bilders. Men jag blev så besviken på resultatet för färgerna är tokdassiga och det är lite som en suddig hinna på varje bild. De visar en falsk bild av verkligheten. Den är inte sådär grå - jag var där så jag vet! Jag blev så arg så jag gick tillbaka till fotoaffären för att höra vad det kunde bero på, och hoppades på att det skulle komma fram att de minsann tabbat sig och såklart skulle göra en ny framkallning åt mig. Men icke. Felet kunde t.ex. vara dåliga batterier i kameran eller någon inställning som blivit fel.

Så min kamera är lite som oss människor. Har vi dåliga batterier kan det resultera i att vi blir lite suddiga och ger ett lite grått intryck - men oj vilken falsk bild det är av verkligheten. ;)

Att längta

Tänk den dagen då jag delar hem med min älskade.... Jag längtar så!
...att få komma hem och han redan är hemma - för det är hans hem också.
...att varje kväll krypa ner bredvid varandra och på morgonen vakna av att han måste gå upp tidigare än jag.
...att tillsammans filura hur vi vill ha det, inreda, prägla vårt hem.
...att så mycket mer och konkret än nu dela vardagen.

Trots min längtan känner jag inte att det är nödvändigt att rusa in i direkt, nu på en gång, för vet ni, det är något speciellt med att gå och längta. Att veta att det kommer och under en tid få gå och se fram emot, planera, drömma, känna att vi är redo, göra det medvetet, inte bara flytta ihop för att det blev praktiskt eller föll sig så. Att få gå och se fram emot något förhöjer njutningen.
Vi borde återinföra tid för längtan i vårt samhälle. Återgå till att t.ex. först spara ihop pengar och sedan spendera istället för att köpa på avbetalning.

Vill avsluta med en hälsning till er som befinner er lite mer i södern: I fredags började träden slå ut här uppe i mina nordliga trakter. ...stämmer mina aningar att det hände för ett bra tag sedan nere hos er?? Jag tycker inte riktigt om att våren är kortare här, då får jag ju kortare tid att känna att sommaren är på väg!

Svosh bara

Tiden går så fort så fort just nu och mitt i en lycklig nedräkning inför USA-resan med min kära familj till min efterlängtade käre bror slog det mig just att det är riktigt ont om tid nu att få till den där VFU-rapporten som ska in innan jag kan ropa "SOMMARLOV!". (väldigt lång mening)
Men jag har en mycket bra VFU(praktik)! Det är roligt.

Hos Dig är jag underbar

Jag satte mig vid vattnet och bara var.

Måsar skriade.

Vattnet skvalpade kring den is som fortfarande är kvar.

I mina öron spelas Jars of Clay och utan något annat än varandet för mig blir jag uppmärksam på vad de sjunger om...

"If I stand let me stand on the promise that You will pull me through

And if I can´t let me fall on the grace that first brought me to You"

Vila! Så otroligt sköna ord.

And if I fall let me fall on the grace that first brought me to You..
Det är bara kärlek.

Kärlek kärlek kärlek.

...let me stand on the promise that You will pull me through...

Jag har hört att det finns ungefär lika många löften i Bibeln som det finns dagar på ett år. Jag tror ju stenhårt på att Gud håller sina löften så tänk om man skulle läsa ett löfte om dagen, och leva i det...

så att säga...

Så efter den låten kom Shattered Dreams med inledningsfrasen:

So much for the promises

:)

Kontrasten var så total från mitt nyliga hallelujah-moment!

Nej, här tror jag inte på några shattered dreams när det kommer till vad Gud lovat minsann!

nära

I kyrkan där jag går är det som det ska vara.
Gud får vara aktiv.
Det är svårt att komma dit, som jag gjorde i söndags, med ganska mycket pressade tankar, utan att Gud uppmärksammar en.
Han ser oss. Han bryr sig. Han vill finnas för oss mitt i vardagen. Han vet!
För mig är känslan så otroligt befriande då Gud påminner om att Han ser mig och om att Han är med i allt. Befriande på det sättet att jag kan släppa taget ytterligare lite och istället få vila i Hans famn.
Det som jag tror är speciellt med kyrkan jag går i är att där finns människor som lyssnar in Gud och som vågar bry sig, som vågar ta Honom på allvar och låta det Han säger få konsekvenser.
Det som hände var egentligen inte särkilt konstigt, men ändå skulle jag vilja påstå att det är ovanligt ATT det händer. Antagligen skulle det kunna hända mycket oftare. Det var lovsång och jag satt på en stol mellan andra gudstjänstbesökare som jag börjat lära känna. Hon som sitter till vänster om mig undrar om hon får be för mig, och visst, absolut!, får hon det. Jag har inte sagt henne någonting alls om vad jag pressats av under helgen, hur jobbigt jag upplevt det, hon har inte läst min blogg och från den kunnat förstå att jag nog kämpar med att orka med allt ansvar jag så lätt hamnar i. Men hon har lyssnat in Gud och ber precis för de sakerna. Mitt i prick.

Sådan är Gud. Och Han vill att vi ska veta det och få erfara, gång på gång, att Han finns. ...så mycket närmre än vi anar.

Pendlar

Att pendla är en ingrediens i mitt liv.
Inte med tåg eller så, utan jag pratar om något helt annat.
Jag pratar om när man ena sekunden, less på allt, utbrister: "Det är så jobbigt att vara så bra!" - eftersom det leder till en massa förfrågningar och engagemang - och den andra sekunden ler och tackar Gud för allt - efter att bl.a. ha sett:



Mitt livsmotto är att utmaningar är till för att mötas. Det håller mig inte direkt ifrån engagemang, men det är grymt utvecklande.

Hoppas jag nu inte pendlar tillbaka till att vara less under kvällen. :) I och för sig ska jag nog vara glad för att pendlingen är ett faktum. Det vore inte så bra om jag blev fast i deppighet...

Barnsligt kul

Fråga nr 6 och ett av svarsalternativen i Facebook-quizzet: Vilken Astrid Lindgren-figur är du?:
"När du vill ha lite roligt, vad hittar du på då?
- Äter saft och bullar med dina vänner och leker kurragömma"

Så otroligt roligt!
Ska vi göra det i sommar?

Mer tid tack!

Hur ska man hinna med sig?
Är det möjligt att som heltidsjobbande människa hinna med allt därutöver som man/jag vill fylla sitt/mitt liv med? Till störst del vardagliga saker. Det är så otroligt mycket jag vill.

Igår hamnade jag i ett samtal om hur det kan komma sig att det, som vi såg det, generellt sett är killar som blir bäst på saker. Som tar sig till toppen. Som satsar. Vårt samtal landade i att det kanske är mer vanligt att en tjej satsar på allt istället för att rikta in sig på en specifik sak att bli bra på, och så når hon inte toppen i något utan förblir ganska bra på flera saker. Jag kände absolut att det stämde på mig, hur det nu än stämmer i det stora hela:
- Jag vill väldigt gärna vara en otroligt duktig oboist, men jag vill inte satsa min tid på att gå musikhögskola eller prioritera att öva framför att vara social.
- Jag vill bli hur bra som helst på spanska men att åka utomlands ett helt år prioriterar jag inte framför att vara hemma i Sverige och samtidigt hinna med vänner och livet här.
- Jag vill vara vältränad och ha bra kondition, men jag prioriterar inte fasta träningspass framför att vara social utan försöker hinna med det däremellan då tid och ork finns - vilket resulterar i att min träning infaller väldigt oplanerat nu och då.
- Jag trivs otroligt bra som ledare och vet att jag är bra på det, men går ledarengagemang ut över mina relationer så bär det mig emot.
- ...och så vidare. Jag skulle kunna nämna många fler exempel.

...Intressant att ställa upp det så här. Det blir tydligt att det trots allt är mina vänner, mina relationer, som står mig varmast om hjärtat. Det är dem jag inte vill prioritera bort. Men vet ni vad det ironiska är? Att de, precis som alla andra saker, inte får särskilt stor plats när jag försöker hinna med allt samtidigt.
Men jag vill verkligen inte välja bort någon del. Och om detta är lite av ett problem nu, hur blir det då inte sedan då jag dessutom kanske har ett heltidsjobb?
Jag kanske får sluta att engagera mig i saker... Fast. Jag engagerar mig ju i sådant som jag tycker det finns mening med, och som jag vet att jag kan bidra till genom att vara med.
Åååååååh.

Saken är den att jag älskar dig

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: jag tycker om dikter. Nedanstående dikt är bäst på spanska, men jag har gjort ett försök att översätta den så att även ni som eventuellt inte förstår spanska ska kunna få en aning om vad den handlar om.

Pienso mesa y digo silla Jag tänker bord och säger stol
Compro pan y me lo dejo, Jag köper bröd och glömmer det kvar
Lo que aprendo se me olvida, Det jag lär mig glömmer jag,
Lo que pasa es que te quiero. Saken är den att jag älskar dig.

Entre mi sangre y el llanto Mellan mitt blod och gråten
Hay un puente muy pequeño Finns en mycket liten bro
Y por él no pasa nada, Och för honom händer inget,
Lo que pasa es que te quiero. Saken är den att jag älskar dig.

Jag förstår inte riktigt den andra delen....Kanske har det faktumet gjort att jag översatt den tokigt.. Men ni får gärna komma på förslag till tolkning.
Kanske är hon olyckligt kär...att bron mellan blodet och gråten är kort kanske talar om att vägen mellan glädje och tårar är väldigt kort... och honom - den hon älskar - gör det ingenting. Han är sval. Men faktumet är ändå att hon älskar honom.

Konstigt att jag kan beröras så av en dikt utan att helt förstå den. Kanske för att den lyckas få mig att ana... Tack Gloria Fuertes!

Tips

"Att be är att komma Gud så nära
att han blir livet i vårt eget liv."

(Ett citat jag tycker väldigt mycket om.
Har snott det från en tidning som samfundet jag är medlem i ger ut.)

Jodå, bön funkar. Testa bara så ska du se.