OJ!

Jag ska egentligen plugga men ni vet väl hur det är; man hittar gärna på allt möjligt annat för att skjuta plugget framför sig - med en orimlig förhoppning om att det på något vis ändå ska bli färdiggjort. Så ramlade jag in på en sida på internet där man kan mäta hur lång rundan man joggar egentligen är. Det var lite lurigt att se vars det egentligen är jag brukar springa då jag tar mig ut, men döm om min förvåning då det mättes upp till 7 km och inte de 5 som jag har uppskattat det till!! Inte underligt att jag tycker det tar tid då. :P

Nä, nu ska jag väl försöka plugga... Det är egentligen rätt roliga saker jag har att göra, och inte särskilt jobbiga. Men det skulle gå bättre om jag inte behövde dras med huvudvärk... Det är gårdagens träning som är boven. Jag är nog människan som lättast i världen får vätskebrist. Eller vad det nu är. Saltbrist? Vore skönt att veta exakt vad min kropp behöver så jag kunde undgå att ha en tung dag dagen efter träning, för jag mår ju bra av att träna och tycker dessutom att det är så kul.

Till helgen blir det långresa för Albin och mig. Min farmor fyller 80. Vi ska sööööderut. Innebär det värme månntro?

Sex och alkohol

Hade ett intressant samtal häromdagen om hur knäppt det är att t.ex. sex och alkohol fått ett sådant överfokus i temat kristendom. Jag tror att det gäller både bland troende och bland icketroende.
Så, vad hände med t.ex. vilodagen?
Hur många är det som helgar den?
Skulle det vara värre att dricka sig berusad än att strunta i vilodagen? Ett av självaste budorden handlar ju om att helga vilodagen.
Och hur är det med att inte ljuga eller tala illa om folk?
Eller, hur viktigt är det för oss att älska alla?
Förstår ni vad jag menar? Det verkar så ofta som att t.ex. utomäktenskapligt sex och fylla är det värsta man kan göra. Och så är det som att man glömmer annat som även det hör till råd Gud gett oss - antagligen för att Han vet vad som är bra för oss, och som jag tror grundar sig på annat än själva handlingen i sig.

Nej. Jag tror inte Gud tycker något är värre än det andra. Men jag tror inte heller att Han tycker om att vi så ofta försöker hålla upp en bild av att vi är så präktiga...duktiga...felfria, inför varandra. (Vi kristna har i alla fall en tendens att göra det inför varandra. Även jag.) Vi är inte felfria. Men Gud har egentligen inte så stora problem med det. Problemskapandet tror jag att vi till stor del står för själva. Gud har ju redan fixat. Han älskar oss så mycket så Han bara öser sin nåd över oss och vill att vi ska få leva i den, trots att vi inte alltid gör saker som Han till 100% tycker är det bästa för oss och dem runtomkring.

Fokus blir så lätt fel. Det handlar inte om de "fel" vi gör. Kan vi inte sluta prata om det hela tiden? Det handlar om hur underbart älskade vi är och om en Gud som gått i döden för oss och bara längtar efter att få vara nära oss, leda oss i livet/vardagen, styrka oss, krama oss, visa oss, välsigna oss.
Och jag tror att Han längtar efter ärlighet. Tyck vad du vill och säg vad du vill till Honom, men var ärlig. Även mot dig själv. Finns Han så svarar Han, på ärlighet.

Du

I verkligheten
där finns Du.
Mer verklig än jag ofta kan förstå.
Mer personlig än jag många gånger vågar tro.
Framför, bakom, inom, innan, efter, medan, hör, ser, gör.
GÖR.
Verklig.

Här nära. Närmre än jag anar. Finns du som känt mig. Innan jag fanns till.

Vill komma närmare.
Så jag ser Dig.

hä ä int lätt

Sanningen kan göra så ont. Är det därför vi har så lätt att fly undan den? På alla möjliga olika sätt försöker jag undgå att titta sanningen rakt i ögat. Det finns ju så mycket annat att fokusera på. Man kan kommentera vädret eller svara undvikande och samtidigt leda in samtalet på en ny bana, som innebär att man kan fortsätta ignorera sanningen. Tänk vad många gånger människor tar på sig en mask... Jag kan förstå det. Fast när jag väl börjar lyssna till mitt inre, till mig själv, och tar reda på vad det är som sägs då har jag svårt att dölja det...det är bara så länge jag inte är helt ärlig med mig själv som det är så lätt att fortsätta låtsas.

The truth will set you free. Jo, det tror jag på. Men kan man vara så fokuserad på att vara fri så att man i det låser in sig?

Lätt som en fjäder så jag flyger fram vs buren

Jag bär dig (Don´t Give Up)
Text och musik: Peter Gabriel
Svensk tolkning: Tomas Andersson Wij

Jag föddes i en bättre värld
jag lärde mig va stark
Aldrig be om lov, alltid le
aldrig darra när andra ser

Men jag darrade och hundarna såg på
dom kom i flock och jag va ensam
Jag har bytt stad, jag har bytt namn
men det är nånting i min blick

Jag bär dig
jag är din vän
Jag bär dig
när du inte orkar själv
Jag bär dig

Du går rakt emot mig nu
Alla rör sig vid ett stup
fast jag var stark, jag log mot Gud
Jag sa jag är den som ramlar sist
men det var nån som drog mig ut

I natt så reste jag tillbaks
till trädgården vid sjön där jag är uppväxt
Vårt hus var plundrat, det fanns inget kvar
bara skalet av den jag var

Jag bär dig
jag är här nu
Jag bär dig
och ingenting ska saknas dig
Jag bär dig
till en plats som du kan kalla ditt hem

Släpp din sten
släpp oro och stygn
Jag går här brevid
hur smal din väg än blirOch om du faller igen
jag bär dig då
ja, jag bär dig då

Jag ska bygga något nytt
jag vill så mycket mer
Jag ska stå på en strand
med två ögon som ser

Att vad som än hänt
och vad som än sker
vill floden fram
så vill floden fram

Nu reser jag från stad till stad
är en i långa raden män
som ingen saknar eller minns
Det är nånting med vår blick

Jag bär dig
jag är här nu
Jag bär dig
En dag vaknar du och allt har vänt
Jag bär dig
till en plats som du kan kalla ditt hem

---

Att få ta den tid man behöver.

Att få känna det man känner.

Att inte vara ensam,

men ändå känna sig så.

Att släppa masken.

Att inte ha kontroll.

Att få leva.

Det slog mig idag att vi nog är många som delar samma känslor.

Vi tror så lätt att vi är ensamma.

Inte för att jag vet om det underlättar...

men för mig innebär det iallafall att jag inte känner mig mer otursdrabbad än andra.

Det påminner mig om att det nog är livet.

Ibland lätt och ibland tungt.

Antagligen väldigt tungt i perioder.

Är det inte så att man under de tunga perioderna mest kan påminna sig om att det brukar vara tungt?

Och vice versa då det är ljust i livet?

Underligt.

Fast just nu har jag ingen tung period.

Den är nog över.

För den här gången.

Jag älskar mina bröder.

svosch

Ibland bara snurrar allt, tillvaron, väldigt väldigt snabbt. Men det är konstigt vad mycket jag hinner, och vad nöjd jag känner mig då jag hinner med så fasligt mycket. Något slags välbefinnande och en fräsch produktivitet/effektivitet, samtidigt som jag blir så trött så trött...

Någon som känner igen sig?

l.j.u.v.t....?

Nu när det plötsligt kommer en massa snö över oss alla vårmottagande människor (jag skulle ju ut och leta efter tussilago!!) kommer jag på mig själv att i ett ljuvt skimmer minnas hur jag promenerade genom Madrids (snöfria) gator med solens värme mot kroppen och utan en endaste känsla av vinter. Det underliga är ju bara att jag sällan kände den ljuva känslan, så totalt, medan jag var där... Varför är minnena så ofta ljuvare än själva upplevelsen?

Meeera påskbilder!

1.På väg! 2.Lägergården, Klippen

3.Härliga Lollo!

4.Sol+snö+gemenskap=njutning! 5.Andrum

6&7.Skjuta-iväg-liten-fjong-m-näsan-leken och världens bästa kort på Albin!

8.Påskmiddag

9-11.Mera charader!

naturlig skönhet

Här kommer bilder från Hemavan!

Albin och Lukas

På påskafton bjöds det bl.a. på finmiddag och...

charader!

Läste lite i bibeln igår innan jag skulle sova. Kom till Romarbrevet 1:17:

"Den människa som finner livet, finner det genom att lita på Gud."

Det väckte lite tankar...

Jag brukar titta runt lite på olika bloggar, som jag bara ramlar in på, och det är sjukt många som handlar om utseende och mode. Till slut har det blivit lite skrämmande. Jag hade fått för mig att det trots allt inte var det viktigaste i livet. Klart att det kan vara roligt med mode, att klä sig fin, hitta det man passar i, men just när det blir så otroligt centralt i ens liv och när hela ens jag blir så starkt förknippat med och nästan oskiljaktigt från ens moderiktiga stil... ja, jag vet inte vars jag vill komma...jo, det vet jag nog. Jag tycker att vi alltför ofta, i praktiken, faktiskt kan glömma bort att det finns andra värden och kriterier i livet. Som kan ge lycka och få oss att må bra. Att vi liksom snöar in på saker...och kanske tappar perspektivet. Jag kan ju inte säga om det är så. Jag har nog bäst koll på vad jag själv snöar in på. Men man kan ju kanske ana ibland...

I mitt kollektiv tänker vi gå emot trenden. :P Imorgonkväll är temat FUL.