lördagsfilosoferande

Det är så annorlunda att läsa dramakurs än spanskkurs. Nu tänker jag inte bara spanska jämt utan hinner reflektera över livet. Tänk så omväxlande! =) Nä, men det är sant. Det var så mycket av tiden under spansstudierna som gick åt till tankar på grammatik och vokabulär, och rent allmänt Spanien och allt som har med det att göra. Drama och teater har ju mer att göra med att leva. Att, som vi just nu gör, lära känna en hel rad med karaktärer som är med i pjäsen vi ska spela upp gör att man får en hel del nya perspektiv. Jag har insett att min fantasi är lite åtsidosatt. Känner att jag är lite låst då jag ska föreställa mig mina rollkaraktärers liv i detalj. Måste locka fram den för tänk så mycket roligare det blir med en aktiv fantasi!

I ett av samtalen vi hade om pjäsen kom vi in på att det är så fokuserat idag på att leva som huvudroll i en film. I en egen film. Inte bara leva, utan verkligen att allt ska kretsa kring en själv på nåt vis. Vet inte om du som jag brukade dagdrömma om att vara den där alldeles speciella. Ända sedan jag var på lågstadiet kommer jag ihåg såna dagdrömmerier. Om att bli sedd. Det behöver ju dock inte vara riktigt samma sak att vilja att allt kretsar kring en själv och att vilja bli sedd. Att bli sedd tror jag är ett av människans grundläggande behov. Men kanske att det är bristen på att bli sedd som framkallar önskan om att "spela" i en egen film där allt kretsar kring en själv...Kanske att det är en slags önskan om att visa världen vem man är när den envisas med att inte se en...

Jag önskar vi alla kunde göra varandra tjänsten att se varandra. Att på så vis hjälpa varandra, samhället, mänskligheten. Om vi ser varandra behöver vi inte fokusera på att se oss själva, för det finns det ju då andra som gör. Tror ni inte det är en bra plan? ;)

f.r.i.

Jag brukar inte vara rädd
Nästan aldrig faktiskt
När jag var liten blev jag rädd att någon pyroman skulle komma och tända eld på huset när vi sov. Då berättade mamma att det stod änglar omkring vårt hus och beskyddade det. Jag föreställde mig dem stora, lika stora som huset, och verkliga. Fast osynliga.
Faktiskt är det nog till stor del därför som jag sedan inte varit särskilt rädd. Jag har alltid känt mig beskyddad. Av Gud och hans änglar.

Jag har börjat läsa drama- och teaterpedagogik B nu. Det är roligt! Jag kan ju inte så mycket om teater, som det handlar om nu, så jag ser fram emot att lära mig. Vi ska spela en pjäs här om några veckor som vi ska börja repetera. För att vi ska kunna tänka oss in i de 16-åriga karaktärer som finns i pjäsen fick vi häromdagen tänka oss tillbaka till när vi själva var i den åldern. En av frågorna vi skulle svara på var vad vi var rädda för då.
- Inget - var min första tanke.
Men direkt efter kände jag att det inte stämde. För jag mindes att jag inte var fri. Insåg att det ju var rädsla som varit mina bojor. Rädsla för vaddå??
Jo. Min egen personliga fiende. Den hemska. Som jag inte kunde hindra eller kontrollera.
Men som fick mig att i lite större grupper
tystna
noga formulera för mig själv innan jag sa något högt, och undvika längre tid i blickfånget
undvika diskutioner, eller att bli ifrågasatt
inte våga vara spontan, och alltså helt mig själv...
Rodnaden.

Som tur är har inte den rädslan greppet om mig längre. Bara småsmåsmå stunder ytterst sällan. Men då med ett löst grepp, som lätt släpper. Och smyger den sig på så bryr jag mig inte om den. Oftast känner jag mig fri och minns den inte.
Vet inte riktigt vad jag gjort för att bli fri den, mer än att jag
vågat anta utmaningar eftersom jag vet att jag växer av dem
VELAT övervinna den
och kanske mest av allt: litat på orden Jesus sagt om att ingen av oss ska behöva vara slavar under något utan att sanningen ska göra oss fria.

Ingen av oss ska leva med bojor. Inte av något slag. Vi är skapade till att leva i frihet. Jag har hittat min frihet i Gud. Det är bara han som kan befria så totalt. Tro mig.
Eller nä, förresten; tro honom!

...det var så skönt att inse skillnaden mellan nu och då.

vist

Att våga är att förlora fotfästet en liten stund.

Att inte våga är att förlora sig själv.

Sören Kirkegard

åldersfunderingar

26 år
jag är ju faktiskt ganska stor nu
känner ni igen känslan av att alltid se sig själv i samma ålder, kanske ingen specifik riktigt, men inte riktigt helt medveten om sin verkliga ålder utan kanske en av de där ganska mycket yngre, som länge var de enda man kände till
kanske därför jag ofta känner mig som ett barn inombords
fortfarande
men ändå med en hel del erfarenhet
ett moget barn? :P

håller dock med om att det är som väl någon sjöng: vår bästa tid är nu

ja, jag tycker om att leva
vare sig jag är 14 eller 26
jag ska vara som min mormor,
alltid ung på insidan

Kramar

lärarjenny

Idag har jag lekt lärare! Har vikarierat på högstadiet. På spanskan. Man får verkligen en del att tänka på när man ska undervisa. Snacka om utvecklande jobb! Hur gör man t.ex. bäst när man har 7or, 8or och 9or i samma klass och alltså ska undervisa på tre olika nivåer samtidigt? Kul att jag får chansen att komma ut och vikariera så jag får chans att träna på det jag en dag ska vara utbildad till - med alla de varierande svårigheter jag då kan ställas inför. Jag pratar ju förresten riktigt bra spanska nu! Hörde på mitt eget uttal att det förbättrats. Man märker faktiskt sånt mycket bättre när man undervisar än när man är mitt i Spanien. Kanske för att man så tydligt hör kontrasten mellan spanska och svenska och att man anses vara den mest kunniga i rummet...

Lite läskigt är det dock när man inser att man så lätt glömmer sådant man tidigare visste... min utbildning är så lång så jag har dålig koll på vad jag lärde mig i början! Tur jag har tjocka pärmar som minns åt mig..ska göra en djupdykning i en av dem här framöver så jag minns A-kursen av det jag troligtvis ska läsa B-kursen av nu i vår: drama- och teaterpedagogik. Ser fram emot det. Blir skönt att gräva ner sig i något annat än spanska ett tag. Ombyte förnöjer.
Såklart blev jag alldeles pirrig när jag lovat att vikariera. En gång var jag van vid sådana situationer. Nu när det har gått ett tag kom jag på mig själv med att tänka vad skönt det skulle vara att bara fly från det utmanande och stanna hemma i det trygga. Men jag är gammal och vis vid det här laget. ;) Jag vet att det är värt att våndas lite. Oftast går det hur fint som helst och är roligt och lärorikt. Läste ett så träffande citat om det idag men nu kan jag tyvärr inte hitta det eller komma ihåg det så jag får återkomma med det i så fall. MEN BRA VAR DET! haha
Här kommer ännu mer Jimmy Needham. Dearly loved och så att ni kan lyssna denna gång.
(...det är inte Jimmy som gjort filmen...)

Kram!

Weeee!! =)

Jag har hittat en ny favoritartist! =) Bland andra alltså. Han sjunger helt underbara låtar. En av dem ska t.o.m. föräras med att få finnas med här på min blogg. Helst borde ni lyssna på den, den är helt underbar...

Jimmy Needham - Wake Up
Album: Speak, 2006(2 Timothy 2:24-26, Luke 9:23-24)

Wake up from your realityMake up your mind
Take up your cross and follow me

Child don't be draggin' be laggin' behind

You've wasted all your energy
You've wasted your life
Try to save it you'll loose it
But not if you choose Him
So that you might live

I am who I say that I am
You are who I called to be free
He is the Lion and Lamb
So wake up wake up and get free now

It's paid for the debt is off your hands
Purchased by blood
Grateful, it's your only command
And I'll commend you for a job well done

The eyes of the Lord search to and fro
For one who will serve him
By His Spirit letting him know how much He adores him
So open your eyes He's calling you by name
Remove the lies they're holding you in chains
There's hope in the Holy God
By the Lamb that was slain
So open your eyesOpen your eyes[Wake Up Lyrics on http://www.lyricsmania.com/ ]

Imorgon är det dags för dans! Det blir en tur till Skelleftehamn. Blir roligt, jag dansar alldeles för lite nuförtiden. Kanske ska bli en grej att ändra på detta år....annars har jag svårt att komma fram till något nyårslöfte... Brukar inte göra så stort löfte av det utan bara summera lite för mig själv och tänka igenom om jag borde ändra något i livet. Ja. Kanske se till att dansa mer denna gång då. Så blir det.

Slänger in en glimt från sommaren 2007

tankar efter jul

Det fina med kärlek
är att den bara blir större ju mer man ger bort av den.
Att den kan omsluta,
ge trygghet
glädja.
Och att den kan kännas så starkt!
Det finns en 6-åring som jag älskar så jag inte vet vart jag ska ta vägen. =)
Det finns absolut andra jag älskar lika starkt. Hemligheten med denne lille kille tror jag är att han är så duktig på att visa sin kärlek. Helt naturligt. Och då kan inte kärleken inom mig göra annat än börja vibrera och växa. Märkas.
Vi är kanske lite fega att till vardags visa varandra kärlek. Helt avskalat och bara ärligt menar jag. Kanske är det t.o.m. så att vi inte riktigt tar oss tid. Oj vad vi förlorar på det! Kärleken är inte till för att hållas inom sig själv, för sig själv.

Och hoppet.
Adventstiden symboliserar hopp för mig.
Hopp om liv.
Hopp om ljus.
Hopp om kärlek och mening.
Ibland ber och ber man. Hoppas - mycket eller lite, men iallafall: hoppas. Och hur mycket man än tror i början kan det vara svårt, iallafall för mig, att inte tappa modet om det dröjer och fortsätter verka hopplöst. Det är svårt att inte ifrågasätta och tvivla på om man gör rätt som hoppas.
Om det är någon idé.
Men så kommer de.
Bönesvaren och ljusglimtarna som påminner om att det är värt att hoppas. =)
Att det är värt att tro.
Att det nog ändå är så att det finns något mer än bara det vi ser.
Något som består. Som älskar och vill väl. Som har makt.
Att Han finns.
Och inte ens som någon avlägsen utan nära.
Här. Nu. Delaktig.
Jag bara ler. =D
Det är ju faktiskt underbart

.

som.ett.barn.

Fint luciatåg på luciadagen. =) Satt och mös bland en massa okända.
Med i tåget var en liten tjej. Kanske att hon var 2-3 år. Väldigt söt liten tärna! Dock inte lika fokuserad på att lussa som de andra, stora, runtomkring henne. Hon befann sig, tydligt, i sin egen lilla värld.
Tittade sig omkring.
På publiken.
På de sjungandes munnarna ovanför.
Smakade samtidig på sitt lilla elektriska ljus.
Och sen det bästa: la sig avslappnat på mage, med sitt ljus, fortsatte titta sig omkring och filura.
Fullständigt obekymrat.

Haha, jag vill så ofta göra som hon! Men tänk så förvånade alla skulle bli om jag tillät mig att bete mig likadant. Därför gör jag det lite lagom. Och i smyg. :P

låt.det.ske.så.

Jag fick Carolas nya julskiva i födelsedagspresent. Hon har än en gång varit i Betlehem, Jesu födelsestad, och spelat in. Satt och tittade igenom skivhäftet och måste citera en bit, det handlade om murar - precis som jag skrev om 19 nov.

"Sen vårt förra besök har många gett upp att leva i Betlehem.
Muren som nu omringar den lilla staden är ett vittnesbörd
om hur människor behöver fridsfurstens ankomst.
Murarna vi reser runt oss själva och våra egna liv
är ytterligare ett tecken för samma behov.
Vi önskar att vi alla, var och en av oss,
skall bli berörda av julens mirakel,
så kärleken kan spränga murar
och bryta ner allt som skiljer oss
från Gud och från varandra."

Amen

(= låt det ske så)

Livets svårigheter

Det är svårt att alltid vara ärlig. Att vara sann.
Det är svårt att alltid veta vad man vill.
...och att vilja det man kanske vet...
Ibland fastnar jag i nåt slags tunnelseende där verkligheten blir alldeles grumlig och jag inte riktigt vet åt vilket håll jag ska ta mig för att än en gång få se tillvaron

i sanningens ljus,

i ett större perspektiv,

se saker som de är

och inte avgränsade från omvärlden...

Dessutom är det svårt att skriva vetenskaplig uppsats. På spanska...

Vill bli färdig NU!!

Jesus Kristus, tänk om jag kunde vara bra som Du
Led mig Du som vet den ogrumlade sanningen